Home of Nona

And you wake up in the morning where the fuck has gone the love </3

Wed, 11 Nov 2009 16:17:08 GMT

I'm quadruple (I googled it that's the correct word) booked. I have buddhism, rock show, jazz show, Zorro show. I obviously want to go to Zorro, can you believe he calls me now? I only have three hours left which I were supposed to spend speaking a foreign language with a foreigner because it cheers me up and I can ony make life altering decisions when I'm cheered up but I'm blogging while watching construction workers so goodbye plan hello impulse. Also I'm so lonely I once cuddled the radiator. I know it's tragic. It's less tragic to cuddle men of flesh and blood. Because somebody must. Because my friends and family don't. Because my cat is not available. Because the sweater is dead materia. Because I'm ~~one step closer~~ to depression. Because it's cold and I don't remember what I'm doing and like I always said in case you don't remember. I can live without sex and love and friendship but I can't live without body contact. Or rather if I do I become severly depressed almost comatose. I could totally do that. I've done it every winter of my life except the last one. How lucky was I? Well I'm lucky again. I'm invited to a private show. Woo fucking hoo. I'm not overly excited because I'm not overly stoned. The only reason I'm not a stoner is because I don't want to lose my vocabulary and such. Yeah and the cost. I spend enough as it is on coffee. But I don't say no if he sensually blows smoke in my ear like a shipwreck Jack Sparrow. Oh! Right! I know what cages me but I dont have the time to explain because I'm late! The show must go on! Let's go make fans yeah baby!

"Plants seek the window. You're a plant." Zorro <3

Love or money? What do you mean or?

Mon, 09 Nov 2009 19:13:31 GMT

I escaped the baby yelling and the man crying, or opposite, so I walked downtown with a surprisingly happy mood and absolutely no agenda. I smiled at everyone and rejected invites like I always do wishing them a good evening. Until I met ze French. I only stayed and talked to fool them that I was also ze French and fooled they were. Until I left with ze plus beau and he asked where am I really from. He searched ze caféteria where he drank ze café and my pleasure was simply watching him drink ze café while making ze sweet love to my ears with ze accent. Then he gave me 500. I said he can't walk me home because dehors il fait froid so I take the bus so he gave me 500 which is enough for approximately 50 bus rides. I took it because I can be homeless again anytime anyplace so merci beaucoup monsieur mais pourquoi? Parce que je sens que tu es une femme avec beaucoup d'amour dans ton coeur. Aussi je suis un homme avec beaucoup d'amour dans mon coeur. Aussi je sens que il y a un homme dans ta vie il est où? Whereas I received the message that answered his question and ze French café happy moment was over and we weren't in Paris and it wasn't a summer night and there was no starlit sky just grey dirt sky and grey dirt people and a wallet with money and a phone with worry and a head with new French words. Gain some lose some. Maybe next time I do Spanish. I love not knowing what's going to happen and I can do anything. I'm randomly given pizza, weed, massage, wisdom, money. Now. Can someone please dance with me?

"People here don't touch eachother only drunk people." Zorro <3

So he tries to pacify her...

Sat, 07 Nov 2009 17:44:39 GMT

Someone asked me about this year whereas I had a meltdown. I want to tell you so maybe you understand me but smoke comes out of my ears so nevermind and turn up the bass and close your eyes and imagine something else. Try the meaning of life. I'm not high and I had one cup of coffee so shut up. The meaning of life is to not suffer. Everything we do is to prevent suffering. Eat to not be hungry, sleep to not be tired, fuck to not be horny, love to not be lonely, work to not be bored, study to not be stupid. Everyone suffers in life but we don't suffer the same and that's why some people can't live together. Also everyone don't enjoy the same and it's possible for two people who enjoy eachother to not enjoy life together. Possible but I don't understand relations and I maybe never will. So. This year. Making a horror story as short as possible, I lost love and gained fear. Or rather, I know what I have lost but I don't know what I will gain. It may very well benefit me later but right now it sucks and I want to be held by someone who contains that which saves me when nothing else does.

Everything artistic. Religion makes me sad. Politics make me angry. Love has a tendency of happening to me when everything else goes wrong. I regularly have moments when I feel like all I want to do is write and nothing matters the same. What inspires me to write is art, music, dance, jewelry, the sky, the trees, many things but mainly art. He happens to be famous. I happen to not care. I wanted to chillax and so we did and I don't understand why the following day ruined the memory. I don't understand why I always gain something good only to soon lose it. I don't understand why my best days are never shared with my beloved. I don't understand why I fail at being loved. I don't understand why everyone leave me to my destiny. I don't understand why I lost the woman. I don't understand why the narcotic must hurt himself. I don't understand why the alcoholic must hurt others. Solitude is maddening. I have unanswered questions joining me in everything I do. I need to go somewhere I'm beneficial. I need to be with someone with whom I benefit myself. I want everyday to be like that thursday. It's exactly what I want so why must I apologize?

I'm not looking to belong. I'm looking to be welcome. 100% welcome. I made him jump of joy. Wild guess who hasn't jumped of joy since probably last winter. Leave him to his destiny. Find a new music man who has a happy. Play with him like I always played with whatever boy was the most attractive and the most available and the most resembling Zorro. Childhood flashback. I cheated the first time on my then boyfriend when I was 5 with latin lover Roberto. We were in a play together. I was a ballerina and he kissed me. I remember thinking it was excusable because it benefited my career. I wanted to rule the kingdom and kiss the king and so I did. I scored the older boy and kept the younger boy as slave and seeked knowledge from the way older music man with the guitarra. Epic. Oh wait it's Saturday and nobody asked me out? Blasphemy. Oh wait it's for the better when I'm heartbroken. Or opposite I need to be held together so I don't break. By prince charming me without harming himself.

I want a piñata for my birthday. With him in it.

Fri, 06 Nov 2009 01:29:31 GMT

I spent the evening with a mystery man whos identity shall remain a secret. Let's call him Zorro. With him I fell in love with the world. And that was before the weed. That was over pizza and I'm not supposed to tell the story but it's difficult because I'm satisfied inspired attracted and why haven't I done this before and why have I lived with someone not like me and why am I here and where to next and I'm not sorry because today I didn't save my life today I fully lived and that difference is worth betraying who saved my life because I deserve to fully live and I really think it's ok to be high on a thursday because I'm homeless and my brother ruined my life and I lost my man since six years and I haven't felt peace and love until today so thank you for letting me out of my cage so I could catch you. Hide better next time.

But... Why can't me and all my beloved be happy together? A year ago I wanted exactly that. I gathered one friend and three not friends. A year later it still hasn't happened. Not even once. Not even half once. Not even close. It only happens with strangers or lovers or coworkers and I ALWAYS think of who's not there and I told him exactly that and he said "when you add one piece to the picture another piece goes missing because there must always be some space" and he wasn't high no he looked me dead in the eyes and we didn't kiss because we were busy talking for hours and I know it sounds like another artistic man I escape to but I didn't pizza him because he's gorgeous and famous (you would be surprised) I did it because I KNEW he had things to tell me and amazingly enough he knew too and speaking of whom I promised him a gift which I may buy such as now. But... The other man who has nothing to tell me anymore... Why do I return... Even on my way "home" from the artistic man... Because it was literally on my way or because I wanted to share with him the best day of the year... What cages me?

"Shut up drink coffee I'm blogging!"

Wed, 04 Nov 2009 14:55:24 GMT

Today I was going to the doctor's appointment that I've been trying to book since summer and on my way there it started snowing and blowing so much I fell and injured myself whereas I had to go back "home" to ease the pain whereas I missed my appointment. Again. Yesterday I lost my bag with half of my belongings and I'm supposed to catch it at the lost and found but I'm injured and crying and my whole body hurts because I've been living in disaster for two weeks and it never ends and this whole "home" is filled with food and things and it makes me cry even more because that's all they ever compensate with. We're sorry your brother is more important than you, here's chicken sandwich. We're sorry you have no home, here's vanilla candles. We're sorry we can't offer you life because we don't have life, here's money because we have no idea how much you secretly stash.

What I have: computer, money, clothes, weapon, music. What I want: my bag back, somewhere to live, warmer clothes or somewhere warmer to live, better weapon, my brother as a corpse, my notebook of songs in my old room, my passport, a pilot lover so I travel for free. What I have and don't want: aggression, insomnia, allergy, fertility, unexchangable foreign coins, worthless former lovers, dry skin, no plans for epic new year because I don't know where I will be living, no plans for birthday because nobody wants to see me like this, broken dreams that decorate the walls of my mind, emptiness left behind by my former man, constant instinct to fight or run, snow in my face, bruises on my body. Someone offered me a ride so I'm going out in traffic again hoping there has been enough disaster for today. I desperately need a loving man or a loving meal. Or a loving man sharing with me a loving meal, oh wait,
I already made reservations. My catch is hotter than your catch. Booyah!

So many lovers and I'm still a fighter?

Sat, 31 Oct 2009 17:56:05 GMT

If I move to a lover then I become a housewife. If I move to my sister then I become an aunt. If I move back home then I become a murderer. If I move to a hustler then I become a corpse. If I move to solitude then I become me. It's the only way. I spent today drinking probably the best coffee of my entire life served by my new favourite coffee man, I forgot to ask for his name, he was busy enjoying cake with whipped cream while smiling at me (...) and I was busy enjoying his coffee. So yeah, I thought my life over for three hours. I MUST BECOME ME. But thank you for things and money and food and touchy feely and it's not cheating if we don't kiss on the mouth, right? Some people drink. Some people play computer games. I play pretty boys. I recently switched to young ones because they let me do anything and that's fun.

I had a date with the Greek but I cancelled him because the coffee man was caution hot. As soon as he saw me he brewed new coffee and lit new candles and stroke that pose that the accordeon man did exactly a year ago. The I'm going to serve you like you aint been served before pose. So I eyed him down and up and he grew an inch taller and I imaginarily did many things none of which excusable. It's possible to have an entire conversation using only body language. I'm more convinced than ever that talking is stupid and writing is clever. I worringly often hear myself say something stupid and when I write it down it makes sense. Hi my name is Nona and I want you to shut up when you're talking to me. LP joke. Aske would laugh. Speaking of whom, I forgot how much I can't resist him. I love the thought of us living on a field being all farmy but I love more the thought of achieving something.

A school. A cafeteria. A gallery. Anything that involves all of me and nothing else. Because I'm not going back home, not even for my baby cat, and I'm not going anywhere that's not my home and not my life. Not even if I can sleep and eat properly. Not even if it looks like everything I ever wanted. Not even if it's convenient. Not if it means staring at the horizon as life happens where I only appear to be located. It's ok and it's preferable during my circumstances but ok will not be enough much longer. I thought it would bring me peace and love and happily ever after. I thought I deserved it. I thought I could give him as much as he's ever given me. I thought if I lost violence then there would only be love left. There is love left. But much is missing. I just don't know where to find it. And I'm afraid of getting hurt. And I'm afraid of getting locked up. And I'm afraid of breakdowns. And I'm afraid of insomnia. And I'm afraid of death by allergy. And I'm afraid of pregnancy. And I'm afraid of being afraid.

Forgetting to fly.

Thu, 29 Oct 2009 09:55:17 GMT

It's not that I don't want to live. Opposite. I know exactly what I want. I want to wake up everyday not spending the day looking for my soul. I want to be myself not wondering what's me and what's defense. I want to be with others not wondering how they can hurt me. I want to be loving and not fighting. I want to have enough money but not count them for comfort like it's all I have. I want to cook dinner and not hope there's bread and milk at home. I want to answer every phone call not wondering if this time someone died. I want to walk anywhere not wondering who wants me gone. I want to dance. For the love of everything I want to dance. Fully dressed. Alone. Or with someone. Like that time at that boring club with what's his name with intense dark eyes and dominant feet and submissive hands. Come to think of it that's the only reason I ever went clubbing. Drinks were good but didn't entertain me. Sex was been there done that. I always wanted another man to make me feel like another woman. Inspiration. Expression. New meat. Latino or Slavic is best and I know why. If you excuse me I'm now going to find my coffee and my soul.

Truths.

Tue, 27 Oct 2009 13:46:12 GMT

1. Nothing is fair.

2. Nothing lasts.

3. Anyone can lie to you.

4. Anyone can steal from you.

5. Anyone can leave you.

6. Sometimes nobody cares about you except yourself.

7. Always be prepared to fight or run.

8. Protect your soul because they want to buy it.

9. Listen to your body because it tells the truth.

10. When all else fails, do good deeds.

Nona is a refugee.

Fri, 23 Oct 2009 16:57:53 GMT

Did you miss me? I muah you! Yo I'm completely safe except the curtains here are sooo 2004 and I don't feel like explaining what's wrong with that year so I don't. Oh and I'm back to English because I have lovers around the world. No I don't but that's what you think and I let you think so. I lost a good bass playing doctor but that's ok because I found a good piano playing doctor-to-be so it completely evens out.
I haven't really slept for a week but I've compensated by eating much and somehow having more money now than before I escaped and I'm a good person because I still haven't killed anyone. Word, I haven't. I no longer do things unless they benefit me now or later. Violence brings no money nor education nor health nor coffee nor anything of value other than the temporary feeling or victory that slowly becomes abstinence that slowly becomes, you know, lower regions of hell. Put in perspective, I'm awesomely clever and I should win a survival award. I know that. I'm thankful.
I clean this place. I'm silent at night. I had coffee delivered to my room. Everytime I bike back to this place I feel like I did the right thing. Or rather, it's going to be right. Because right now it's just wrong. I'm a refugee and that's wrong because it's not my fault and it's not my responsibility and I deserve to live somewhere I can have breakfast to the sound of computer gaming rather than people breaking.

Here has life. Where I was had many things none of them life. I hang out at the refugee mall only because I feel belonging there. It actually saddened me when they close yesterday. I then biked home to get my glasses and mindblowingly delicious steak sandwiches and then hell broke loose but I met my cat so it was worth it but never again. Speaking of bike, I'm expected somewhere and I have calls to make but my whole body wants to have coffee and write in the dark, why, because I can. Because
I have safety, I have money, I have a kitchen full of food, I have a bathroom to use shamelessly, I have everything except my soul. It happens occasionally and that's when I randomly go wherever my body brings me and sooner or later I have my soul.

( I'M SO SCARED I WOULD SCREAM IF I COULD BREATHE )

More like me and less like you!

Tue, 20 Oct 2009 11:59:24 GMT

I got plenty to do so I want to get this done before I forget it because it's important because without certain people I wouldn't be doing this. This is not a pretty speech about how you're so hot and we should do brunch. This is about how you make me save my life when no one else does. No, not only that, when my life is literally in danger. I woke up this morning by them letting him back in. And I quote. "It's our son". I was holding a baseball bat because I let him get away the last time he almost killed mom. That doesn't happen twice. I was ready to finish him when suddenly the prey forgave the predator. Hence I was given only two options. Either stay and have them finish my chances of going to school or leave and let them finish eachother. Or whatever the fuck they have in mind. I honestly stopped caring there and then. I will behave well towars them because it benefits my mood but I have never cared this little, or not at all, what happens to them. I don't even care that they would cry if they read this. I don't ever want to defend mom again. I don't ever want to let him get away because there are certain things you don't allow your mom to witness. And, contrary to common belief, I don't want blood on my hands. Honestly? Look me dead in the eyes. I want a good night's sleep. No. I want the rest of my life of good night's sleep. That's what you will tell people. She left because she wanted to sleep.
What to tell yourselves? I have no fucking idea, bitches.

Yes. The speech. Lady and gentlemen, in no order. I want to thank Sean for being the best friend I never had, you know, but just knowing you exist saves me occasionally. I want to thank René for being adorable please never stop do me that favour and I wish you all the best which I couldn't give you and happy birthday in advance and I always loved you. I want to thank Lindo for being my father figure for a year and teaching me lessons which I will not forget. I want to thank Miro for always making me smile baby I have no idea how you do it. I want to thank Leo for being my number one fan and kept me writing all those nights. I want to thank Rikko for being so fucking cool and inspiring me without even knowing. Last and most importantly I want to thank Twin for being the best role model I ever had. I will think "what would Twin do" for the rest of my life. Oh, and I forgot to ever tell you. I'm so fucking proud of you. We made it. We survived ourselves. We do things. Things, bitch! Doing things is more awesome than not doing things, what up! Things will be legen, wait for it...

Snälla?

Mon, 19 Oct 2009 16:49:49 GMT

Varför får jag aldrig ge kärlek? Varför tvingas jag alltid försvara mig? Varför har andra människor höstmiddagar? Varför serverar de mat åt varandra? Varför måste jag äta på rummet? Varför är alla i min närhet alltid arga? Varför är jag van vid att saker går sönder? Varför är jag van vid att människor går sönder? Varför måste jag gömma mina pengar? Varför måste jag bära kniv? Varför har jag ingen att baka chokladkaka åt? Varför måste jag sätta på musik för att någon skriker? Varför behövde jag precis jaga ut honom för att mamma var för chockad för att göra något? Varför har jag ingenstans att ta vägen utom mitt rum? Varför måste jag låsa min dörr? Varför kan jag inte skydda mig hos pappa längre? Varför behöver jag fadersfigurer som alltid försvinner på grund av barn eller exfruar eller jobb? Varför kan ingen adoptera mig och säga att det inte är mitt fel och uppmuntra det bra i mig så att jag får plats i bilden där möbler matchar varandra och ansikten ler och liv pågår?

Snälla rädda mig? Vem som helst? Jag gör vad som helst?

Det är inte som att jag äter regnbågar till frukost.

Sun, 18 Oct 2009 14:56:47 GMT

Låt mig börja med de bra nyheterna. Jag har trippelbokat mig på onsdag. Först ska jag till en skola långt ut i skogen och hoppas att de inte motorsågar ihjäl mig. Nej jag bara skojar, staden är dödlig, är det något som inte är dödligt så är det skogen. Sen ska jag till en präst, jag skojar inte, för att prata om mitt fetaste problem just nu som råkar vara hans område. Sen ska jag till en munk, jag skojar fortfarande inte, för att prata om biverkningen av mitt fetaste problem just nu vilket är aggression. Sen ska jag boka in den pianolärande juden på en middag någonstans för han var bra inflytande och jag umgås bara med bra inflytande. Sen ska jag fortsätta skriva och hetsa upp mig över open jam. Sen ska jag försöka att inte döda min bror.

Nu över till de dåliga nyheterna. Vad händer om jag försöker och misslyckas? Får jag ingen efterrätt då? Jag ska försöka. Jag ska hälla kaffe i honom och prata med honom och inte låta honom prata tillbaka. Jag ska försöka att inte tänka på hur hans tillstånd är till min fördel. Det spelar ingen roll vad han har på sig, på hans tröja kan jag alltid läsa döda mig långsamt med stora bokstäver. Jag bråkade med honom för första gången i hela mitt liv. Han backade för sin yngre syster. Han lät sig avbrytas och sänkte blicken. Jag hörnade honom för att tvinga fram en reaktion, vilken som helst. Hans röst välkomnade mer. Inte bad om men välkomnade. Om jag hade varit mer feminin så hade jag gett honom kärlek. Men jag är mer maskulin så jag gav honom tunga sanningar att bära på sina smala axlar och sen övergav jag honom för att gå och titta på konst. Nej, det är en lögn. Jag är både feminin och maskulin. Men när något är till så mycket skada och så lite nytta så är jag inte ens human.

Det är inte bara det att jag tänker tappa tålamodet nästa gång han petar på det. Det är även vad jag fick veta igår som jag inte kan oveta. Han vet inte att jag vet och därför sitter han och spelar dataspel och tror att jag tänker ogiltigförklara hans existens. Nej. Inte en chans i helvetet. Inte ens för familjens bästa. Inte ens för världens bästa. Det är för mycket. Det kommer från mig och jag hade ett äktenskap i den mörka sidan i sex år. Eller just därför. För att jag hatar den så passionerat just nu. Vilket är ironiskt eftersom jag då borde erbjuda regnbågar och enhörningar. Det hade varit att föredra att leva i lugn. Jag vill inget hellre än att bli av med aggression för att ge rum åt lugn. Jo. En sak vill jag hellre. Jag vill bli av med honom innan jag blir av med mig själv. Jag är viktigare än honom. Om han inte håller med så välkomnar jag honom att öppna munnen eller knyta händerna. Vilket som helst. När som helst. Eller han kanske äter regnbågar till frukost.

KAN vi få det överstökat? BTW den här låten är så het att jag blir gravid.

Wed, 14 Oct 2009 13:02:10 GMT

Varför åker du inte bara någonstans?

För att jag inte har obegränsad ekonomi, för att jag bara får dåliga jobb, för att när jag kände rika män så tog jag aldrig chansen för jag var upptagen med att välja vin.

Varför tar du inte ett dåligt jobb?

För att med dåligt så menar jag så idiotiskt att jag blir spontant mordisk.

Varför pluggar du inte något?

För att det är precis vad jag tänkte göra i januari och precis då så flyttar en obotlig idiot in i det här huset och jag får samma problem som av föregående fråga.

Varför flyttar du inte in i stan?

Varför ger du mig inte en lägenhet i stan?

Är du kriminell?

Ja, om målet ursäktar medlet. Ta det som ett nej.

Är du religiös?

Jag är ghetto hippie. Jag säger försvar och respekt istället för fred och kärlek.

Är du politisk?

Jag tillhör inget parti men jag är djupt intresserad / oroad av samhället.

Vad är det med dig och döden?

Jag har alltid varit fascinerad av döden. Den skrämmer mig inte. Jag tror att vi dör och lever vidare och det enda problemet med döden är de kvarlevandes sorg. Dock, jag har mer problem med förtryck än vad jag har med mord. Kalla mig radikal.

Varför tog det slut med dig och han kristna?

För att han var en ängel och jag var en demon. Tänk själv ibland.

Varför valde du en kristen då?

Jag valde att bli vän med honom för att han räddade mitt liv och jag var tydligen väldigt intressant, samma anledning som varför du läser min blogg. Sen tog jag fram djuret i honom och vi glömde vilka vi var för det var för varmt för att tänka.

Varför valde du en kristen igen?

Årets överdrift. Dock, katolska pojkar växer upp och blir snygga snälla män. Se själv.

Varför väljer du inte en muslim?

För att en muslim brukar vilja ha en annan muslim.

Vad var grejen med han juden?

Fysiskt. Bara fysiskt.

Hur många män har du haft?

De flesta har bara varit nästan män.

Du skriver, varför är du inte typ författare?

Jag tror inte du vill veta vad jag har gjort istället.

Du dansar, varför är du inte typ dansös?

För att min familj är religiös och jag fick inte dansa. Dessutom skriver jag hellre.

Du träffar män, hur fungerar det?

Vi gör saker tillsammans och sen skickar jag hem dem.

Ändå blir du svartsjuk på avklädda kvinnor?

För att samhället är sexualiserat och det är en stor skillnad mellan att min man får bröst i ansiktet och att jag äter middag påklädd med någon som respekterar mig.

Så du festar inte?

Jo, om jag får vara påklädd och nykter och underhållen. Inte annars.

Vill du se en film och äta chips med mig?

Nej, jag vill utöva farliga sporter och missbruka min yttrandefrihet. Tack ändå.

Yes becoming no way in hell you devil.

Mon, 12 Oct 2009 13:18:41 GMT

high heels high hopes and low bars
supernovas are not stars
they are convicts you are bars
hating scars and loving wars

it's always getting paid
and it's always getting laid
they always selfmade
and they always selfhate

you never do debate
and you never do grate
on their attitude
because you have one too

you never do debate
and you always do great
with substidudes
what's a girl to do

what's a girl to don't
what's a boy to know
little does it show
yes becoming no

Får jag se menyn tack jag vill ha...

Thu, 08 Oct 2009 12:03:55 GMT

...allt på menyn och alla servitörer som sällskap! Jag har precis gått ut med soporna i min själ och det var något av det mest tillfredsställande jag någonsin har gjort. Jag har föreställt mig det här men jag visste inte att det skulle vara så upphetsande och jag visste inte att jag behövde förlora något särskilt innan jag kunde vinna något särskilt. Det må vara för sent. Men det enda jag kan tänka på är att jag gjorde det själv, jag ångrar mig inte, jag dör inte, jag är inte ens skadad, universum belönade mig direkt, jag trodde att det skulle krävas ett mirakel för att åstadkomma men det enda det krävdes var att förlora någon värdefull på grund av någon med tvivelaktigt värde. Jag vet inte varför nu och inte när som helst någonsin. Jo, jag vet. För att det här året har tvingat fram mer överlevnad än någonsin. Jag har funnit mig själv ensam, maktlös, hopplös. Jag har låtit beroenden komma och gå som inbrottstjuvar i min själ och därmed kropp. Jag har varit allvarligt skadad och nästan döende. Har ni någon aning om hur stark jag är? Vet ni vad det innebär att redan vara allvarligt skadad och sedan bli våldtagen? Vet ni vad det innebär att älska någon i en våldsam relation? Vet ni vad det innebär att förlora en omvårdande man och finna sig själv kvar med en ovårdad man som har haft dåligt inflytande på mig, om du läser det här så ska jag säga en sak och du ska lyssna. Det här är ditt val. Du har alltid valt att inte hjälpa dig själv. Du har alltid valt att inte hjälpas av någon. Du har därmed till slut valt bort oss. Våga bara göra om det misstaget. Om jag hör talas om det så tänker jag kidnappa henne och när hon tror att du har det bra så hittar jag dig och orsakar dig en skada varje dag till det inte finns mer att skada. Men helst, tvinga inte mig.

Så, något mer trevligt. Jag har nu utrymme för saker som är bra. Jag har nyligen haft två underbara måltider med två underbara människor som bara är två av de som jag har offrat under årens gång. Jag vet faktiskt inte varför. Jag tänkte fråga dem men glömde för jag var upptagen med att trivas. Jag kände mig som en öken i regn. Den ena fick mig att skratta så jag föll ihop, han kan fortfarande, han är alldeles underbar. Den andra är en förebild och tvingar fram det bra i mig. Jag är stolt över dem båda och tacksam över att de överhuvudtaget pratar med mig. Jag vet att det finns saker som inte kan ursäktas. Men jag ville se dem i ögonen och bry mig om dem för ett ögonblick. Inte av välgörenhet. För att det är till nytta och till nöje och kanske kan lära mig något om mina misstag. När allt annat misslyckas, gör något gott. Om det inte är gott för dåtiden eller för nutiden så är det garanterat gott för framtiden.

Demoner letar inte efter dig bland änglar...

Plötsligt är min själ 16 kilo lättare.

Tue, 06 Oct 2009 06:46:33 GMT

Godmorgon, människor som jag har ~~förlorat~~ lämnat och människor som inte känner mig men beundrar mig. Jag har precis avslutat min separation med den mörka sidan. Alldeles underbart. Skål. En liten sak bara och jag är bäst i hela världen på att missa vad som händer medan det händer. Jag var halvvägs i den mörka sidan och halvvägs i den ljusa sidan sedan min första man som räddade mig halvvägs. Att nu släppa taget innebar att sex år upphörde att existera i historien. Det är nästan en tredjedel av mitt liv. Jag har förlorat en tredjedel av min själ. Och sammanlagt tre kärlekar. Samtidigt. Jag har skrivit om det och det är välskrivet men ingen har nytta av att läsa det. Jag vill bara berätta att jag precis har lyckats med att försöka rädda mitt liv men istället begå själsmord. Att jag i sex år har haft närmast mig den som har varit sämst för mig och därmed de jag älskar, det är den sista delen som får mig att känna mig kriminell men jag kan inte låsas in för jag har ett uppdrag och ~~för första gången~~ inte sedan högstadiet har jag behövt fullfölja ett uppdrag helt själv men det är det enda rätta och inget kommer stoppa mig. Jag är beredd på styrka och uthållighet.

När du ändå läser. Gör hela världen en tjänst. Skär bort vad som är till skada. Skär bort det och blöd och läk. Så snabbt som möjligt. Ju senare desto mindre finns kvar av vad som är till nytta. Det finns inga ursäkter. Lyssna på mig. Jag kommer upprepa det regelbundet för resten av mitt liv. Det finns inga ursäkter. Man får inte orsaka så mycket sammanlagd skada som jag har gjort. Det finns inga ursäkter. En sak till. Det finns inga straff. Straff möjliggör mer skada som möjliggör mer straff. Det finns inga ursäkter och det finns inga straff. Det finns bara nytta och skada. Du väljer varje morgon du vaknar vilket du erbjuder utrymme. En sak till. Vad du gör mot dig själv gör du även mot de du älskar. Det går inte att inte belasta. Att älska är att finnas i varandra. De du älskar finns i dig, din kropp, din själ, allt du gör, allt du känner, allt du tänker. Alltid och fullständigt. Såvida du inte orsakar för mycket skada. Var medveten. Du vill inte gå miste om dem. Eller dig själv. Bara lita på mig.

Att behövas. Att berövas.

Mon, 05 Oct 2009 07:23:02 GMT

- Du är farlig.
- Godmorgon, dansande kobra.
- Du är en farlig man som jag inte kan bo med.
- Ursäkta, minns du varför du är här överhuvudtaget?
- Jag gjorde det en gång i försvar. Du gjorde jag vet inte vad för pengar.
- Jag hade skulder och jag var sinnessjuk.
- Ursäkter.
- Alla begår misstag.
- Absolut. Hur återhämtade du dig?
- Jag gjorde vad du gör.
- Åh! Underbart att jag inte gör helt fel.
- Får jag lov att fråga, varför lämnade du Adrian?
- För att älska honom hade hindrat min återhämtning. Jag menar, ta hand om...
- Ta hand om? Mannen är jägare.
- Han behövde tas hand om ibland efter hårt arbete... Bad... Värme... Åh...
- Låt mig ändra på frågan, varför i helvete lämnade du inte din man för Adrian?

Molnen skingras och solen lyser dominant över sanddynerna som aldrig har legat så välblåsta. Getterna har en god morgon i skuggan. Den svarta geten är på väg bort. Ingen går någonsin efter den för den kommer alltid tillbaka. När den stångar mig så brottar jag ner den och smeker den. Sen går den och äter upp min mat. Sen stångar den andra getter. Sen är den spårlöst försvunnen. Nu står den på en kulle och vänder sig om för att se om jag följer efter. Åh ja, jag följer efter. Och jag kommer tillbaka med färsk lunch. Tack Adrian för kast med knivar.

- Var har du varit, jag letade efter... Que?
- Hornen och pälsen är mina, köttet är ditt.
- Imponerande.
- Varsågod.
- Du ser ut att ha vunnit förståelse.
- Jag stannade med honom för att jag trodde att han behövde mig mer. Det enda han någonsin behövde var sig själv. Min uppriktiga åsikt? Jag ångrar mig fortfarande inte.
- Jag håller med, kobra.
- Jag lämnar dig och fortsätter själv till Dakar.
- En månad söderut finns det en liten men grönskande oas. Du finner en senegales vid namn Luis. Hälsa från mig och lita inte på någon utom honom.
- Min Luis?
- Nej, min Luis.
- Men jag känner honom från Agadir!
- Nåväl, bådas vår Luis.
- Om han inte är där?
- Då fortsätter du västerut mot kusten. Kobra?
- Ja?
- Det hade inte fungerat mellan oss.
- Inga fler dåliga män. Inga fler män alls. Bara...
- Hm?
- Såvida han hittar mig. Kom, vi grillar den här idioten.

Att förlora mycket och vinna mer.

Sun, 04 Oct 2009 07:56:59 GMT

Det spelas upp, med färger och ljud, varför spelas det upp? Konstnären som har torterat fångar ligger och klappar mig, varför spelas det upp? Jag känner mig så frånvarande. Hur kunde jag göra det? Hur kunde du få mig att göra det? Hur kunde vi skiljas med våld? Hur kunde du vänta så länge? Hur kunde du låta mig älska dig? Du vet den första gången på stranden och jag vände mig om? Hela min själ ångrar att jag vände mig om. Jag gick tillbaka och tvättade dina blodiga händer. Hur kunde du låta mig tvätta dig? Du är en mördare och du mördade oss båda.
Jag är så glad att du inte lever längre. Jag är så glad att jag lever utan dig.

- Älskling? Är du vaken? Vad gör du? Älskling? Hör du mig?
- Jag är en dålig mördare. Tror du att du är bättre?
- Vad pratar du om? Du är kall.
- Du vet vad jag pratar om men du älskar att höra mig berätta så att du har något till din berättelse.
- Jag har sagt att den handlar om Adrian.
- På tal om din bristande lojalitet, var har du varit?
- Du vet var jag har varit.
- Vad gör ni egentligen? Älskar? Slåss? Räddar världen? Skrämmer världen?
- Vi åt middag. Jag tog med mig till dig. Han insisterade. Han tycker faktiskt om dig.
- Jag tycker faktiskt att du borde knäcka den blandrasen på mitten.
- Varför ger du honom inte en chans?
- Ser du det här ärret? För att jag gifte mig med dig och skar in dig.
- Du hade kunnat dö mindre och älska mig mer.
- Du hade kunnat älska mig mindre och döda mig mer.
- Va?
- Du hörde mig.
- Jag har räddat dig i sex år varför skulle... Du överväger att lämna mig?
- Jag överväger att få dig att lämna mig.
- Jag vet, det var så jag fångade dig, du är byte och jag är rovdjur.
- Fånga mig en sista gång.
- Jag älskar dig.
- Om kärlek någonsin vore tillräckligt så hade jag inte varit döende, hade jag.
- Dö inte.
- Du har stulit från mig, du har ljugit för mig, du har bedragit mig, du har utpressat mig, du har mutat mig, du har sexuellt trakasserat mig med djur, vad är fel med dig? Men det värsta du kan göra är att låta mig dö långsamt för du vet, gå ingenstans jag talar med dig, du vet vilka två val du har. Älska mig våldsamt eller ersätt mig fridfullt.
- Det dummaste du någonsin har sagt. Det är som att du sätter kniven i min hand.
- Fungerar det?
- Med risk att låta oartig, jag har fantiserat om det ända sen du och din blodhosta. Den enda anledningen att jag har låtit bli är att jag vill ge dig chansen att veta hur det känns att rädda sig själv. Det hade klätt dig att uppleva det.
- Det hade klätt mig att bli upphängd som trofé i ditt framtida hem.

- Vi pratar om det. Vi pratar verkligen om det. Varsågod, din masochistiska jude. Jag tänker skära ut ditt hjärta och äta upp det så att vi förenas för alltid i min kropp som kompensation för att du inte ger mig avkomma. Jag tänker göra smycken av dina ben. Jag tänker bränna ditt innanmäte för att jag tycker om eld. Jag tänker begrava din aska för att jag tycker om jord. Jag tänker stoppa upp dig och inreda mitt framtida hem med dig för att jag är fullständigt besatt av dig. Om du är missnöjd med mina planer så är det här ett utmärkt tillfälle att uttrycka ditt missnöje. Ät den här kycklingsoppan, ska jag behöva göda dig också?

- Om du tycker att jag är misslyckad så gör det dig misslyckad att stanna med mig.
- Varför tror du att jag är arg?
- För att du inte kan rädda mig.
- Jag väntar på att du ska rädda själv. Du har rätt. Det är en misslyckad väntan.
- Du lovade mig en livstid.
- Vilket innebär att i vilket fall som helst så bryter jag inget löfte...
- Nu går det upp ljus för dig.
- Jag hade saknat dig.
- Saknar du inte mig redan?
- Du kommer att gå miste om saker.
- Går jag inte miste om saker redan?
- Vi är rätt för varandra.
- Varför berättar du då alltid vad som är fel med mig?
- Jag dras in i din bestraffning av dig själv. Förlåt. Nej, du borde säga förlåt.
- Rädda dig själv medan du kan. Gör mig den tjänsten, muchacha.
- MAN ÄLSKAR INTE NÅGON SÅ LÄNGE OCH SEN DÖR!
- Såja, släpp ut det...
- HUR VÅGAR DU ÖVERGE DIN KVINNA!
- Akta glasen, jag vet att du tycker om glasen, du ärver allt förresten...
- HUR VÅGAR DU BESTRAFFA MIG FÖR DITT MORD! PENDEJO! DU BLIR INTE EN BÄTTRE MAN MEN JAG BLIR EN SÄMRE KVINNA! HUR VÅGAR DU OFFRA MIG! JAG ÄR VÄRDEFULL! DU ÄR VÄRDELÖS! SLUTA SLÖSA VÅRA LIV OCH DÖ EN GÅNG FÖR ALLA!
- Lova mig att hitta hem...
- JAG SKA HITTA HEM OCH JAG SKA RÄDDA VÄRLDEN OCH OM DU VILL BEVITTNA DET SÅ ÄR DET HÄR DIN SISTA CHANS! SÄG DET! SÄG ATT DU VILL BEVITTNA DET!
- Jag...vill...dö...
- JUDISK SKULD VARE MED DIG! FARVÄL!

Gangsta Hippie, den lilla tänkaren.

Sat, 03 Oct 2009 10:35:53 GMT

( Månaden Oktober är sponsrad av Jacco som egentligen heter Jacqes... )

Om man får vara fördomsfull så borde man vara livrädd för vita män som bär kostym. Det är de som misshandlar världen. Framgångsrika intelligenta kärleksfulla familjefäder som misshandlar världen utan att spilla en droppe av sitt eget blod eller svett eller tårar. Historiens värsta män var tyvärr någon du hade gått på en andra träff med. Antagligen bra älskare. Antagligen beskyddande. Antagligen producenter av stark avkomma. Den perfekta maken sålänge du inte frågar särskilda saker och får särskilda svar. Det är inte konstigt att kvinnor attraheras av livsfarliga män men det är konstigt att kvinnor tror att livsfaran inte gäller dem själva. Alla andra i hela världen utom hon för han parar sig med henne. Skulle han skada henne så gör det inget för han menar väl. Skulle han fortsätta skada henne så kommer han sluta om hon vårdar honom mer. Skulle han inte sluta så är det nog hennes fel. Skulle han lämna henne så har hon ingenstans att ta vägen utom tillbaka till den enda platsen i hela världen som är garanterad att skada henne mer. Är det kärlek eller rädsla att inte bli älskad igen? Precis.

Jag kan inte låta bli att undra om detsamma gäller motsatsen. Attraheras vanliga män av livsfarliga kvinnor? Just det, min första man, eller i vilken ordning han kommer beror på vem du frågar. Vi träffades när jag hade funnit den mörka sidan och han hade funnit Jesus. Jag minns mycket väl vår vänskap innan vi flyttade in i rummet med fiskbensgolv. Trots våra livsstilsskillnader så hade vi intellektuella gemensamheter. Faktum är att vi var alldeles utmärkta vänner. Ingen tog skada förrän jag fick återfall och han ursäktade mig alldeles för länge men jag klandrar inte honom. Jag var hans första kärlek. Jag beundrar att han lämnade mig vilket tvingade mig att rädda mig själv. Jag beundrar att han överhuvudtaget räddade mig och aldrig någonsin förolämpade mig. Jag beundrar att han vågade älska igen. Jag älskar att se honom i stan. Han är mitt favorit före detta man. Faktum är att mitt år efter honom var alldeles underbart. Naturligtvis var jag amputerad i början men själsdelar växer tillbaka och jag började praktisera en del av vad han lärt mig. Jag blev inte kristen men jag blev andlig, hälsosam och politisk. Att jag någonsin slutade med det och började utnyttja män är en stor synd som jag har lidit av. Tills nu. Det är dags att börja vara en självförsörjande kvinna.

Aggression är ett symptom. Som hosta.

Fri, 02 Oct 2009 02:33:08 GMT

Europa startade två världskrig. Europa startade industrialismen som förstör planeten. Europa spred sin religion med våld. Europa koloniserade Amerika och Afrika och Asien. Europeiska ättlingar började atombomba. Europeiska ättlingar är dagens stormakt som är anledningen till att flyktingar hotar Europa som plötsligt inte kan försvara sig utan erbjuder bidrag och utbildning och lågavlönade jobb och absolut ingen makt i samhället istället maktlöshet i stadsdelar som inte prioriteras för pengarna går till stadsdelar som gynnar turism, europeisk och deras ättlingars turism. Om flyktingarna protesterar så är de ett hot mot landet som inte ens firar sin egen nationaldag men firar de europeiska ättlingarnas högtid.

Jag är inte arg på flyktingarna. Jag är arg på stormakten som orsakar deras flykt. Jag är arg på högerpolitik som förtrycker andras folk. Jag är arg på vänsterpolitik som förtrycker sitt eget folk. Jag är arg på kriminella som förtrycker civila. Jag är arg på missbrukare som förtrycker sig själva. Jag är arg på sexindustrin som slösar på kampdugliga människor. Jag är arg på tobak- och alkohol- och narkotikaindustrin som fördummar människor. Jag är arg på tillsatser i mat som vi inte behöver. Jag är arg på att vem som helst får skaffa barn men det krävs körkort för att köra bil. Jag är arg på att yttrandefriheten tillåter nazister. Jag är arg på det sexualiserade samhället som reducerar oss till kroppar. Jag är arg på det materiella samhället som tillskriver saker egenskaper utanför dess egentliga syfte. Jag är arg på utvecklingsländer som dödar varandra istället för att utbilda varandra och försvara sitt land. Jag är arg på att jag som kvinna inte känner mig jämställd i någon av mina kulturer. Jag är arg på att det finns könsroller. Jag är arg på att pojkar uppfostras med fixering på våld och sex. Jag är arg på att flickor uppfostras med fixering på utseende och popularitet. Jag är arg på att djur behandlas som konsumtionsvaror. Jag är arg på pälsindustrin. Jag är arg på djurparker med burar. Jag är arg på att de låser in farliga människor istället för att låta de arbeta vilket både sparar pengar och gör någon nytta. Jag är arg på psykiatrin som bedriver medicinering och terapi istället för att bedriva sysselsättning såsom konst eller sport eller fråga sig själva varför så många mår så dåligt i ett industriland. Jag är arg på att media hjärntvättar oss. Jag är arg på lärare som är snälla mot destruktiva elever. Jag är arg på föräldrar med dåliga äktenskap som är dåliga förebilder för sina barn. Jag är arg på människor som är otrogna istället för att skilja sig. Jag är arg på män som slår kvinnor. Jag är arg på kvinnor som förlåter män som slår dem. Jag är arg på att det alltid blåser i Malmö. Jag är arg på att de häller för mycket mjölk i min cappuccino. Jag är arg på att det finns för mycket socker i livsmedel. Jag är arg på att det finns för många överviktiga människor och för många underviktiga människor. Jag är arg på att barn leker krig istället för att leka fred.
Jag är arg på att pengar och intelligens slösas bort.

Ett ärr som jag känner igen. Från var?

Mon, 14 Sep 2009 13:36:10 GMT

- Han ritade.
- Vem?
- Allt han ritade involverade mig. Allt han ritade inspirerade mig. En vacker cirkel.
- Är du uttorkad? Jag har vatten.
- Tanken slog mig när jag såg dig rita. Att han kommer aldrig rita igen. Det finns bilder som han aldrig kommer rita. Förstår du? Ödet vill ha det så. Och jag? Får inte jag vilja? Jävla konstnärer. Jag hatar er. Ni är aldrig lika bra som honom.
- Så varför söker du oss?
- Söker? Jag flyr! Jag galopperar genom öknen för att inte fastna med en av er!
- Jag råder dig att ta det lugnt under värmeböljan. Drick det här vattnet.
- Ta det lugnt? Min man är död!
- Vad hände?
- Jag satte en kniv i honom, det är vad som hände!
- För sista gången, sätt dig i skuggan och drick det här vattnet.
- Försöker du förgifta mig? Jag har eget vatten. Tror du en kvinna färdas ensam genom öknen utan vatten? Ett ögonblick. Sätt dig ner och var tyst.
- Vill du prata?
- Nej, jag vill sitta här och drunkna i dina ögon. Vad tror du? Det är klart jag vill prata. Jag har vrede. Eller skuld. Hur skiljer jag dem åt?
- Vrede är en naturlig reaktion på förlust. Skuld är en naturlig reaktion på mord.
- Han bad mig.
- Nåväl, självmord.

- Han ville leva med mig men istället dog han med mig. Vilken misslyckad man. Men den bästa jävla konstnären jag någonsin mött. Det är något med honom. Jag kommer tillbringa ett helt liv med att komma på vad. Något som når mig överallt på platser som jag inte är medveten om. Något som tvingar mig att utvecklas. Något som hade kunnat bli ett äktenskap. Hade kunnat bli. Vi var hypotetiska. Som att vi var på affärsmöte och skrev idéer på papper och rev sönder papperna. Den hypotetiska mannen i mina drömmar. Vet du vad? Drömmar sätter inte mat på bordet. Drömmar bygger inte ett hus att bo i. Drömmar är bara vackra i konst. Varför tittar du på mig sådär? Vill du para dig? I så fall går jag.

- Du är den mest intressanta människan jag någonsin mött.
- Du lever med djur. Kanske djur är mer intressanta.
- Mer intressanta än alla utom dig.
- Sluta smickra mig.
- Sluta försvara dig.
- Jag tycker inte om din konst. Den är för verklig.
- Jag tycker inte om dina dadlar. De är för söta.
- Vad vet du om dadlar, europé. Ni duger bara till arbete och parning.
- Så din man var europé.
- Européer är inte tillräckligt andliga. Asiater är inte tillräckligt passionerade. Afrikaner är inte tillräckligt jämställda. Amerikaner är inte ens människor. Varför har jag levt med människor? Jag lever hellre med djur. De är inte idioter.
- Jag har levt med en kvinna. Hon lämnade mig för en rik man. Sen dess har jag levt med djur och konst.
- Ett utmärkt val, min herre. Ett utmärkt val. Kan jag få en get?
- En hel get?
- Eller två halva.
- Det räcker till en hel familj.
- Jag är hungrig och jag är arg och jag ska ha en get.
- Hur ska du mata både en häst och en get?
- Med mat som du ger mig. Och vatten!
- Det är väldigt mycket vatten.
- Det är väldigt mycket inte ditt problem.
- Jag erbjuder dig att stanna här hur länge du vill. Naturligtvis får du en get men jag råder dig att bara färdas med ett av djuren. Och jag vill ha något i utbyte.
- Försök inget med mig, jag kan slåss.
- Jag ser hur du rör dig, du kan även dansa.
- Det stämmer.
- Jag vill dansa med dig.
- Varför?
- Varför vill du ha en get?
- Jag känner för det.
- Jag känner för att dansa.
- Om du känner på mig så säg farväl till dina händer.
- Jag är spansk. Dansa flamenco med mig.
- Det är ingen pardans.
- Precis. Ingen kroppskontakt.
- Då vill jag ha den svarta geten.
- Varsågod. Men den är vild.
- Jag vet. Det är precis därför.

Kroppen vet.

Thu, 10 Sep 2009 21:27:55 GMT

Universum skickade mig en före detta munk som jag drack te med. Två koppar. Långsamt. Hans medvetande var långsamt. Med honom saktade jag ner. Med honom andades jag. Med honom klädde jag av mig ytterkläder, försvar, rädsla, vrede. Med honom öppnade jag ögonen och hade bara en känsla kvar. Det händer aldrig. Men det hände. Jag kände att jag vill veta vart jag ska. Eller om universum skickar mig ledtrådar som att jag är ett streck på en skattkarta. Och i så fall, vad är skatten? Att förstå mig själv bättre? Att förstå människorna bättre? Att förstå världen bättre? Att inte förstå bättre men göra gott och känna kärlek? Följer jag rätt ledtrådar? Finns det mer kärlek nu? I så fall, fortsätt. Universum vill att jag är själv nu. Universum tar från mig vad jag inte vet att jag inte behöver. Universum ger till mig vad jag inte vet att jag behöver. Jag vet inte men kroppen vet. Det är därför den är avslappnad nu. Det är därför jag känner energin från allt som lever igen. Det är därför jag vaknar med nyfikenhet igen. Det är därför mardrömmarna där alla dör har blivit drömmar där jag räddar mig själv och sen alla andra.

Han talade om vrede. Han talade om balansen mellan att fullt uttrycka vrede och fullt undertrycka vrede. Fullt uttryckt vrede tar plats där kärlek borde finnas. Fullt undertryckt vrede ger plats åt inåtvänd vrede där inåtvänd kärlek borde finnas. Balansen består i att erkänna dess existens och varför. Utan skuld. Utan skam. Det är rättvist både mot dig och mot den som har orsakat din vrede. Livet kommer alltid orsaka dig vrede. Om du är artig och har tålamod tills det går över så kommer du leva med mindre kärlek än vad du förtjänar. Mycket mindre. Och du kommer fråga dig varför. Och du kommer skylla på andra. Och andra kommer skylla på dig. Och du kommer behöva tröst. Och tröst kommer lämna dig tom. Inget kan stanna i dig om du inte är avslappnad och medveten. Bli medveten.

Han talade om två budskap i kommunikation. Antingen med kärlek eller med önskan om kärlek. Det följde mig hela kvällen och jag kunde inte sova. Jag låg och stirrade på natthimlen. Min hud gjorde ont av att inte bli berörd av dig. Mitt hjärta klagade genom att slå hårdare. Det fanns en vacker östra Medelhavet man med munken. Vi förde ett helt samtal bara med kroppsspråk. När jag stod för nära så kände jag honom pulsera. Jag tror jag hade kunnat. Du vet. Bara mata mig. Bara värma mig. Bara hålla om mig med starka armar och det är fortfarande inte du. Bara ett kryss på kartan som aldrig leder till en skatt. Jag tror jag hade kunnat men jag ville inte gå tillbaka själv. Innan gick jag i alla fall tillbaka till dig och du är varm. Var varm. Imperfekt. Nu är det bara jag och natthimlen. Jag somnar med minnen och vaknar med djur.

Ett slut är en början.

Tue, 08 Sep 2009 22:01:17 GMT

Jag har aldrig haft en häst förr. Haft som sällskap. Bara mitt sällskap. Jag och en häst och solen i ryggen och våra skuggor. Det spelar egentligen ingen roll. Häst eller dromedar. Men jag kände för att galoppera och den är så vacker och han bytte gärna. Den är svart och smal och påminner om Adrian. Jag är rädd att han hittar mig för då kommer vi para oss och då måste jag ta hand om honom och då blir det samma sak som jag flyr från. Eller flyr till. Vad flyr jag till? Ett liv med sysselsättning? Ett liv utan relationer? Jag besöker många hem och därmed många hjärtan men jag har gjort det till en princip att inte stanna längre än en fullmåne. Kärlek i mitt hjärta orsakar kärlek i deras hjärtan och de misstar det för något personligt och känner sig avvisade när jag går istället för att känna sig tacksamma och sprida kärlek vidare. Och det är alltid någon som vill para sig. Och det är alltid någon som vill bli omvårdad. Och det är alltid någon som har tid och lust att slåss. Och inget spelar någon roll sen du dog utom att hålla löftet och lyssna på dig. I tystnaden hör jag allt som du någonsin har sagt. Det kommer lite i taget när jag minst anar det. Imorse flög falken iväg och jag började gråta för det är allt jag har från Adrian. Jag hörde, jag kände, dig säga att ett slut är en början. Falken kom tillbaka med en död räv. Jag bestämde mig för att inte gråta.

Det blåser mindre men tillräckligt för att svalka i värmen. Jag har tagit på mig hatten för att skydda mot solen och ponchon ifall jag skulle möta någon. Tyvärr minns jag att vi skulle rida till vår smekmånad efter att vi gift oss. Tyvärr minns jag att du skulle spela vaggvisor för mig. Tyvärr minns jag att jag skulle dansa för dig. Tyvärr besöker minnen mig trots att jag har låst dörren och spikat fast dörren men de bryter sig in och springer runt som idioter. Tyvärr besöker drömmar mig och det är ännu värre. Vad vi HAR gjort är vackert och minnesvärt. Vad vi INTE har gjort är svårare att släppa än att släppa dig. Du har det bra någonstans. Jag har det bra någonstans. Ofullbordade drömmar har inte hört nyheten än. Det kommer ta tid. Det är lugnt. Jag är i en öken. Det finns tid.

Det är så mycket att minnas.

Fri, 04 Sep 2009 12:55:25 GMT

Jag vaknar av att en levande skorpion drar den döda skorpionen över min fot. Min första tanke är vad är syftet med det här. Min andra tanke är stjäl inte från mig. Jag tar tillbaka min trofé och skorpionen rusar iväg österut mot solen. Min tredje tanke är att jag ska västerut. Männen säger gå inte västerut det blir storm. Männen säger gå inte ensam du är svag. Männen säger du behöver någon av oss som tar hand om dig. Rahim marockanen ler bakom svarta lockar. Luis senegalesen sträcker på sig och har alldeles bedårande axlar. Adrian blandrasen ser avvisande ut men jag hade valt honom för han är den enda som vågar slåss med mig. Dessutom har han sneda hypnotiserande ögon och fint rakt skägg som ingen annan. Jag har flätat det och bundit med silvertråd som passar till hans mörkblåa ögon. Han hämtar sin falk och ger den till mig. Jag säger att han kommer sakna den. Han säger att jag behöver den mer. Han tar tag i min haka, inte ömt, och säger att jag ska minnas vad han har lärt mig. Jag sätter falken på min kamel och smeker hans nacke. Han avdunstar. Jag hör outtalade frågor falla på oss. Jag drar honom till mig och luktar på hans hals. Mynta. Han andas tungt. Jag kysser hans tesmakande mjuka hud med en hand i hans raka glänsande hår och den andra på hans ländrygg. Han skjuts framåt och jag skjuts bakåt och jag ser bara hälften av männen men det jag ser räcker. De vet inte om det är fel. Någon fingrar på sitt radband och välsignar oss. Jag ser på Adrian som kämpar emot att kyssa mig. Jag ser på Rahim som håller på att brinna upp. Jag ser på Luis som gör en uppmanande gest. Jag ser på falken på väskan och jag börjar glöda. Jag tänker på skorpionen i väskan och jag brinner upp. Jag kysser hans kinder och knuffar bort honom. Han ser knivhuggen ut. Jag lägger en hand på mitt hjärta. Han biter sig hårt i läppen. Rahim sliter sitt hår. Jag säger förstår ni nu varför jag inte kan gå med er? En gemensam suck och hänryckta fraser och Rahims frieri. Jag vinkar farväl och tar upp en tärning ur fickan och kastar den på Adrian. Han kommer att förstå. Jag går västerut utan att vända mig om.

Det blir storm. Falken är förvånansvärt lugn tills jag börjar prata med den. Då blir den sällskaplig och sätter sig på min axel. Det gör ont så jag sätter tillbaka den på väskan. Jag förstår inte varför jag behöver manligt sällskap för att det blåser? Det slutar blåsa i skymningen när jag ser en eld och ett tält. Jag sätter mig vid elden och en europeisk man kommer ut med te serverat i porslin. Gammalt brittiskt porslin. Min nyfikenhet kommer till uttryck.

- Jag uppskattar din gästfrihet. Ditt porslin är vackert, min herre.
- Det tillhörde min mormor.
- Åh?
- Jag är intresserad av saker med en historia.
- Saker ges en historia.
- Väl talat, min dam. Var är din man?
- Begraven under en palm.
- Det låter som ett säker plats i den här stormen. Ursäkta mitt tal, jag beklagar naturligtvis sorgen. Röker du?
- Ikväll gör jag.
- Vilken smak föredrar du?
- Vindruva.
- Bra, då tänder jag kanel. Du måste smaka något nytt, min dam.
- Den här stormen, är den stor?
- Några dagar, högst tre, det är absolut ingen fara.
- Jag tänkte väl det. Männen varnade mig.
- Män varnar alltid kvinnor för sedan att erbjuda dem beskydd.
- Beskydd i form av försvagande.
- En svag kvinna är en tillgänglig kvinna. Men du gick?
- Jag gick.
- Låt mig gissa, du ville smaka på någon?
- Min herre, det är en opassande fråga.
- När tillfället kom så kunde du inte. Eller snarare, du kunde men du kände inget.
- Tro mig, jag kände något.
- Du kände otillräcklighet.
- Från honom.
- Något litet.
- För rak näsa.
- Precis. Brukar du...?
- Jag sätter kryss på kartan.
- En liten erövrare.
- Jag trodde att jag ville ha andra. Men jag ville vara själv. Så jag gick.
- Och du gick i en storm.
- Och jag gick i en storm.
- Ursäkta mig, har du någon destination?
- Dakar. Jag har hört väl om den staden.
- Har du aldrig varit i Dakar? Du har mycket kvar att leva, min dam.
- Jag fortsätter söderut längs västra Afrikas kust, har du någon aning om hur vacker kultur de har, deras träslag, deras keramik, deras trummor? Var snäll och fyll på mitt te. Jag stannar när jag hittar något att lära mig. Och sen, vad gör jag sen? Jag lär ut. Jag ska bli lärare.
- Jag var lärare. Jag lämnade mitt liv för att bli musiker. Jag ska till Bamako och spela gitarr.
- Din kvinna?
- Hon tycker att jag är dum i huvudet.
- Vad tycker du om henne?
- Jag tycker att hon är alldeles underbar men jag vill aldrig se henne igen.
- Åh, jag vet precis hur det känns. Ursäkta mig, har du kött?
- Jag har stora kvantiteter av kyckling. Har du frukt?
- Jag har stora kvantiteter av dadlar. Ska vi?
- Jag väntade på att du skulle fråga. Du är välkommen in.
- Efter dig, min herre.

Led rytmen.

Thu, 03 Sep 2009 13:51:46 GMT

Efter allt som har hänt så är Dark Walk fortfarande sommarens låt. Den säger allt och den har inte ens text. Den får mig att vilja flyga iväg. Den får mig att vilja skratta. Den får mig att vilja säga nej när det behövs och ja när det behövs. Den låter som det känns när fötter och höfter och axlar och händer synksoniserar. Den låter som en roterande tärning i luften. Den låter som glödande kol. Jag har bara två lägen. Brinnande eller glödande. Missta inte min glöd för aska. Jag är inte lättantändlig men jag är svårsläckt. Vatten släcker inte mig. Luft släcker inte mig. Bara jord släcker mig. Och när jorden blottar mig för himlen så glöder jag.