Jag uppvaktas. Kul. För dem alltså. Jag får vackra för mig ointessanta män att le med hela ansiktet. Jag är till nytta genom att göra absolut ingenting. Man skulle kunna säga att jag var uppklädd men det är årets överdrift. Jag framhävde bara mina ögon. Och gjorde mitt hår fint för att jag hörde någon prata italienska och jag ville se om jag kunde uppvaktas. Vad? Jag väntade på mat och hade tråkigt. Mycket riktigt. Den smala italienska brödpinnen (jag skrattade åt mig själv när jag kom på det) hade plötsligt mycket att göra i den tomma baren som krävde exponering av otillräckliga axlar och slängande med både hår och blickar. Lockbete. Ironin att vara servitör och undernärd och kompensera med hår. En välbyggd man behöver inte kompensera. Nog sagt. Jag åt lasagne. Det föll mig in. Många människor dör nuförtiden. Jag kände mig dödlig. Den var god men hade mått bättre av mindre ost och mer tomat vilket jag tänkte på medan jag åt upp den och vilade ögonen på den hårt arbetande brödpinnen. Om valet stod mellan honom och hans illa åldrade släktingar och hans illa klädda gäster? De borde haft en pianist. En stor stark födelsemärkt pianist.


Nonas nyheter? Jag har flyttat igen. Jag stod inte ut med Johnny Depp så vi skilde oss. Han påminde om allt jag hade velat göra det här året. Naturligtvis kunde jag ha tagit ner bilden men det var mer än så. Det var för mycket. Mitt liv är räddat och allt det där. Då kan jag lika gärna bo någonstans där jag trivs. Jag säger inte var för ingen kommer ändå hälsa på mig. En gång i tiden hade jag vänner. Jag kan inte komma på varför jag inte skulle kunna skriva om dem. Förlåt. Jag orkar inget längre. Jag är under ombyggnad och får inte lämnas ensam och det ursäktar inget men jag är trött på att sakna er. Så jag ska sätta mig på någons axlar och rida iväg. Eller så stannar vi vid en brasa och håller i varandra så vi inte faller ner i avgrunden som kallas vinter. Och kvinnan. Jag har lärt mig sakna henne. Jag måste lära mig sakna mannen. Och katten. Och rummet. Och allt för att rädda mitt liv. Tack. Men jag förstår inte vilket liv det är som räddas. Det återstår bara mig och detaljerande minnen. Det sägs mig att humörsvängningar är hälsosamt i början av terapi. Måhända. Jag motsäger mig inte. Jag vill bara bli klappad. Klappa det vilda djuret. Någon?


Har jag berättat att jag älskar sjukhus? Jag går dit av fri vilja och fikar. Vissa väntrum är bättre än andra. Vissa läkare har jag velat bli adopterad av. Vissa patienter har fått mig att skratta så att det gör mer ont i kroppen än i själen. Vissa anhöriga minns jag glasklart (jag hatälskar det ordet). Det var en gammal man som matade sin gamla kvinna som var för sjuk för att äta. Han skrek på henne men egentligen på sig själv och sin oro. Jag satt i soffan och orkade inte gå. Efter maten så log han mot mig och jag förväntade mig antingen presentation eller intervju. I vilket fall som helst ett välkomnat avbrott av min monolog med krukväxter. Vad han sa? Ursäkta. Jag stirrade på honom medan han hämtade te och gick tillbaka. Jag ville skrika "hur vågar du be om ursäkt för att hon är sjuk vem tror du att du är som går till ett sjukhus och ber om ursäkt alla här har problem" men mina lugnande tabletter började verka. Vilket påminner mig. Jag vill faktiskt sova nu. Plötsligt avslut. Godnatt.

It's a gift.
The gift is that I'm still alive.
There's so many more things to do.
I cannot wait to show you.


It's a gift.
The gift is that I'm still beloved.
There's so many more things to love.
I cannot wait to love you.


It's a gift
You said love was never enough.
It was for so long and so much.
Sometimes I survived in your touch.


It's a gift.
Everything lost will be found.
Memories linger around.
Seeds are anew in the ground.

Jag är villkorligt frigiven. Villkoret är att jag återvänder. Jag är förvånansvärt tacksam. Varför skulle jag inte vara tacksam? Hur många människor har räddat mitt liv de senaste åren? Föräldrar, syskon, pojkvänner, vänner, lärare, läkare, poliser? De ville rädda mig men jag ville fly. Jag har trott att jag har flytt från våld. Våld fanns i mig. Överallt. Hela tiden. Varje gång jag vågade projicera det så blev jag rädd för mig själv och flydde. Jag har flytt så mycket att jag inte vet hur man stannar. Vart jag än hamnar så tar jag först reda på hur jag kan fly. Om jag skulle bli rädd. Ni kommer inte tro mig. Jag är inte rädd längre. Överhuvudtaget. Jag minns det exakta ögonblicket. Jag satt själv i ett vitt rum och allt i mig som jag har varit rädd för satt på den andra sängen och demonstrerade sin existens förvånansvärt lugnt. Det sa hej jag finns. Jag sa hej jag vet. Jag tänkte umgås med det tills det begravde sig i mig igen. Till min stora förvåning så hände det inte. Fortfarande inte. Jag känner sorg. De säger att det är bara första reaktionen. Blandade känslor. Jag måste känna allt och efteråt kommer jag vara läkt. Jag gör vad som helst. Nej. Utom att vara inlåst. Jag har klaustrofobi. De har överseende. Från djupet av mitt hjärta. Tack.


Jag träffade en tjej i väntrummet som påminde så mycket om honom (jag ber inte om ursäkt för att jag minns honom) att jag inte kunde låta bli att sätta mig brevid henne och absorbera henne utan att ens säga något. I och för sig så hade jag gjort det med vem som helst i min kelsjuka separationsångest men hon påminde om honom och han har funnits med mig hela helgen och mina böner kändes hörda. Jag fick klänga på henne. Hon vågade prata om allt och jag vågade kommentera utan att undra om det var artigt sagt. Ingen är artig där. Kontrasten mellan att inte ha makt men att känna sig fri för att man får vara sig själv och ingen tar det personligt. Tvärtom. De vet när man rollspelar. De vet för mycket. Det är skrämmande och befriande på samma gång. De gav mig en psykolog med 20 års erfarenhet. Det första hon gjorde var att dra ifrån gardinerna för att jag behövde ett fönster. Hur visste hon? Det andra hon gjorde var att beröra mig. På ett ögonblick behövde jag välja mellan att frånstöta henne eller attrahera henne. Hon hade blicken. Hej jag ser rakt genom dig visst är det obehagligt. Jag hade också blicken. Hej du ser de oläkta såren på min själ visst är det obehagligt. Jag valde att krama henne och boka en tid. 20 års erfarenhet. Hon ska skämmas om hon inte kan åtminstone påbörja min läkning.


Jag är inte rädd. Det värsta som kan hända har hänt. Inget är okänt och farligt. Det gör sig känt och därmed ofarligt. Det suger att det har funnits i mig hela tiden. Men det hade sugit mer om det hade dödat mig. Inte för att man inte får dö. Men anledningen. Det hade inte varit självmord. Det hade varit mord. Våld opererades in i min kropp och fanns kvar. Så många som inte visste. Stackars män. Varje gång jag kallades spännande eller intressant eller annorlunda. Jag tänkte om du bara visste så hade du sprungit iväg kan du vara tyst och vacker tack. Ah. Jag trodde att jag kunde avlasta honom? Om jag åt en miljon middagar med andra stora starka snälla män? Om jag bara orkade skratta. Det är hysteriskt roligt. Det var en fråga om när och var och med vem. Det blev förhållandevis fördelaktigt. Jag är läkande. Han är ifred. Det är en tragedi men låt oss vara ärliga, jag är mentalpatient nu och då är man brutalt ärlig, det har varit en tragedi hela tiden. "Jag har förlorat min man! Jag har förlorat mig själv! Vad ska jag göra!" Och det kommer som en total överraskning? Det enda som kommer som en total överraskning är att jag saknar tjejen i väntrummet. Om jag inte hittar henne så ska jag hitta någon som henne. Att inte tanken har slagit mig förr. Jag tror jag är dum. Men det är ok för jag har psykologer och tabletter och alla tycker om mig. Utom möjligtvis min man. Jag fortsätter referera till honom possessivt. Uttryck ditt missnöje nu eller håll andan för evigt.

Tack vare tabletter och för mycket sömn och meditation så har jag minnesluckor. Tills lukten av mitt hår påminde mig om verkligheten utan detaljer. Skuld. Vet inte min kropp att den borde känna skuld? Varför söker den hans kropp alltid och fortfarande? För att protestera mot orättvisan? För att jag är trött på förluster så jag vill njuta av vad jag har kvar? Jag är deprimerad. Jag vet att jag borde stanna på mina gömställen och inte dras till honom av attraktion. Men han har varit beskydd hela tiden. Det är djupt sorgligt att han inte är det längre. Alla känslor har blivit sorg. Jag vill sörja mot hans bröstkorg för att... Jag har alltid gjort det? Vanans makt. Jag vet att jag inte behöver beskydd och kärlek hotas av alla känslor som blir sorg. Innan de blir sorg. När de uppstår och fortfarande är... Aggression sponsrad av rädsla. Mer känd som panik. Inte av sadism eller masochism. Av smärta. Som hotar kärlek.


Älska mig. Inte mina känslor. Inte mina handlingar. Vem jag är under allt. Jag vet att ni vet. Visst var det längesen det såg dagens ljus? Visst gör maktlöshet att ni beter er som att jag är bortrest och kommer tillbaka snart? Visst minns ni mig? Säg att ni minns annars slår jag er. Säg att minnen inte är ogiltigförklarade. Säg att vi kommer äta lussekatter tillsammans den här vintern. Säg det. Jag drunknar i sorg. Jag tillbringar min tid sittande i fönsterbrädet eller sovande i sängen. Ge mig liv. Lek med mig. Spring i vattenpölar. Jag vill inte ha en enda älskare till som gör allt rätt men utan undantag så blir jag arg på dem till slut. De är inte han. Jag vill ha någon att leka med. Jag menar allvar. Våld händer mig och jag kan inte ohända vad som har hänt. Kärlek händer mig men det är fortfarande djupt sorgligt och jag vet inte om jag vill gråta ihjäl mig i ensamhet eller hålla fast i honom som att han är konstant vindskydd i min konstanta storm. Vilka är mina alternativ? Livräddande lek eller livshotande depression. Den plötsliga anledningen att jag inte vill dö är att det är sannolikt. Vem som helst hade dött efter vad som har hänt. Jag är inte vem som helst. Jag vill överleva det här och folk kommer att referera till det som omöjligt.


Som högstadiet. Låt oss prata om högstadiet. Min examen från helvetet. Jag tror på fullt allvar att det är därför som jag har överlevt tills nu. För att jag var någon som kallades "det" och gömde mig i garage, soprum, skogen. Ett halvår senare hade jag betyg, utbildning, vänner, pojkvän (!), beundrare, intressen, hälsa. Inte för att jag egentligen ville. Jag älskade inte mig själv. Jag älskade ingen. Jag hade min pojkvän för att han var användbar. Jag ville bara göra allt som de hade kallat för omöjligt. Haha. Jag gick ner 15 kilo av viljestyrka. Jag åt mindre och tränade mer och lekte med en väldigt dum väldigt vacker pojke. Just därför att han var väldigt vacker och flickorna var hemligt kära men JAG fångade honom. Han bar MIN väska och köpte MITT kaffe och jag behövde inte ens jaga bort rivaler för han var fullt upptagen med att jaga MIG. Åh maktens berusning. De förlorade. Jag vann. Fuck you bitches.


Sen låg jag med hans vänner och han lämnade mig och jag spårade ur med för många älskare. Förlåt. Maktgalen. Jag började samla på länder. Ingen vet hur många jag har. Haha. Vad gör alla andra, ligger med varandra på grund av berusning eller förälskelse? Jag har alltid gjort det för att samla på rariteter. Inte för att skryta. Ingen vet vilka män från vilka länder. Jag kände för det. Inget ges mig. Jag fångar. Hallå, mannen? JAG bestämde mig för att HAN skulle fånga mig vilket han fortfarande gör. Jag är älskad och tillfredsställd och vid särskilda tillfällen även lycklig. Så jag tänker inte dö. Jag tänker överleva den här vintern med eller utan våld som demonstrerar för mig allt som möjligtvis kan göra ont. Jag tänker gråta och skrika och göra vad min kropp behöver. Men jag tänker inte dö. Jag samlar på saker jag har överlevt. Det har blivit mitt livs tema. Rädda mitt eget liv och fortfarande vara älskad. Älska mig överallt och alltid. Med passion. Med sorg. Vad som än krävs. Jag utmanar er.


Just det. Någon dog nyligen. Ingen jag kände men någon jag tyckte om. Det betyder inget men jag ångrar att jag inte sa det. Det fick mig att inse att det finns människor som inte vet att jag älskar dem. Att jag minns allt de någonsin har sagt och gjort. Det är liksom flera stycken. Vad är fel med mig? Jag låg med exotiska rariteter utan att älska dem och de jag älskar vet inte om det. Det är en synd. Världen är hemsk. Kärlek bör uttryckas. Hur mycket som helst. Tvivla inte. Vem som helst kan dö när som helst. Offra en dag och älska någon. Gör det. Upplev hela deras själ och hela deras kropp. Slösa pengar. Slösa tid. Låt det göra ont. Låt det vara skönt. Var mänskliga med varandra. Ju mer våld jag upplever desto mer lär jag mig att vi måste leva oavsett vad som händer. Vi måste äta. Vi måste sova. Vi måste transportera oss. Vi måste hjälpa varandra. Vi måste ibland skada varandra. Det här är varken paradiset eller helvetet. Det här är livet i vilket det pågår en evig kamp mellan gott och ont. Livet gör ont. Lev ändå. Älska ändå. Älska saker. Vad som helst. Det finns så mycket att älska. Varför vet de inte det? Mördare. Jag är säker på att de även älskar men inte tillräckligt. Det är en synd. Inte våld. Det händer. Vi är djur i kläder. Jag vet. Men det är en synd att älska och inte uttrycka det så mycket som möjligt.
Jag är så djupt lycklig att jag vet det.


Allt räknas. Inget är ogiltigförklarbart. RAWR.

Tillbaka till svenska för att för många språk gör mig stum och dum. Jag kan inte prata längre. Jag försökte med en främling men jag har ingen meningsbyggnad så jag säger ord tills vederbörande avbryter mig eller uttrycker sitt bristande intresse för min monolog. Tydligen kan jag fortfarande skriva så jag fortsätter men bara för att jag brister i intresse för vad som rimligtvis borde intressera mig. Jag har plötsligt en dubbelsäng och jag lämnar inte den. Jag sover äter skriver läser gråter dansar i en dubbelsäng i ett rum med löjligt högt tak och löjligt stort fönster. När jag sitter på fönsterbrädet så känner jag mig som en liten krukväxt. Idag blev det storm. Jag ska köpa ett nytt paraply för att det förra gick sönder när jag cyklade in i en jugoslavisk herre som demonstrerade världens trevligaste olycka. Det tredje paraplyet som begår självmord det här året. Jag förstår dem. Jag hade inte velat vara paraply.


Egentligen vill jag skriva skönlitterärt så som jag en gång gjorde för Leo men min själ är inte i min kropp. Försvarsmekanism. Det gjorde för ont så jag stängdes av. Egentligen har jag inget att säga men jag gör goda gärningar för att skapa balans. Eller för att hålla fast i vardagen. Eller för att det är mitt enda sätt att uttrycka kärlek. Eller för att annars försvinner jag ännu mer. Jag minns inte vad jag gör. Delar av minnen och drömmar har försvunnit. Eller rättare sagt de är styckade så jag vet inte vad som hör ihop. Jag hotas av den stora tomheten. Eller rättare sagt den stora tomheten försvarar mig från vad jag hotas av. Jag känner varningen.


Men jag tycker att ingen borde läsa min blogg. Den utger sig inte för att vara till någon nytta. Det är avfall från mitt medvetande. Ibland scrollar jag ner hela sidan och undrar hur många personer som får plats i mig och vilka de är och om de vill ta en fika med mig. Som någon sa, min första man, jag vill skriva mer om honom, inflytelserik. Det finns för mycket av mig i mig. Utom vid avstängning så som nu och jag är inte deprimerad egentligen men obekväm i min kropp som att den är ny. Jag ska passa på och tvätta mina chakran. Jag ber om ursäkt i förväg för vilket nonsens jag kommer uttrycka. Ta inget personligt. Ta inget överhuvudtaget. Det är inte riktat någonstans och jag vet inte varifrån det kommer. Min blogg är en loppmarknad. Sopor och skatter och kaffe i udda koppar och udda musiker och en hund som springer i cirklar.
Tack för besöket välkommen åter ursäkta röran.

- Du är farlig.
- Godmorgon, dansande kobra.
- Du är en farlig man som jag inte kan bo med.
- Ursäkta, minns du varför du är här överhuvudtaget?
- Jag gjorde det en gång i försvar. Du gjorde jag vet inte vad för pengar.
- Jag hade skulder och jag var sinnessjuk.
- Ursäkter.
- Alla begår misstag.
- Absolut. Hur återhämtade du dig?
- Jag gjorde vad du gör.
- Åh! Underbart att jag inte gör helt fel.
- Får jag lov att fråga, varför lämnade du Adrian?
- För att älska honom hade hindrat min återhämtning. Jag menar, ta hand om...
- Ta hand om? Mannen är jägare.
- Han behövde tas hand om ibland efter hårt arbete... Bad... Värme... Åh...
- Låt mig ändra på frågan, varför i helvete lämnade du inte din man för Adrian?

 
Molnen skingras och solen lyser dominant över sanddynerna som aldrig har legat så välblåsta. Getterna har en god morgon i skuggan. Den svarta geten är på väg bort. Ingen går någonsin efter den för den kommer alltid tillbaka. När den stångar mig så brottar jag ner den och smeker den. Sen går den och äter upp min mat. Sen stångar den andra getter. Sen är den spårlöst försvunnen. Nu står den på en kulle och vänder sig om för att se om jag följer efter. Åh ja, jag följer efter. Och jag kommer tillbaka med färsk lunch. Tack Adrian för kast med knivar.

Det spelas upp, med färger och ljud, varför spelas det upp? Konstnären som har torterat fångar ligger och klappar mig, varför spelas det upp? Jag känner mig så frånvarande. Hur kunde jag göra det? Hur kunde du få mig att göra det? Hur kunde vi skiljas med våld? Hur kunde du vänta så länge? Hur kunde du låta mig älska dig? Du vet den första gången på stranden och jag vände mig om? Hela min själ ångrar att jag vände mig om. Jag gick tillbaka och tvättade dina blodiga händer. Hur kunde du låta mig tvätta dig? Du är en mördare och du mördade oss båda.
Jag är så glad att du inte lever längre. Jag är så glad att jag lever utan dig.

- Älskling? Är du vaken? Vad gör du? Älskling? Hör du mig?
- Jag är en dålig mördare. Tror du att du är bättre?
- Vad pratar du om? Du är kall.
- Du vet vad jag pratar om men du älskar att höra mig berätta så att du har något till din berättelse.
- Jag har sagt att den handlar om Adrian.
- På tal om din bristande lojalitet, var har du varit?
- Du vet var jag har varit.
- Vad gör ni egentligen? Älskar? Slåss? Räddar världen? Skrämmer världen?
- Vi åt middag. Jag tog med mig till dig. Han insisterade. Han tycker faktiskt om dig.
- Jag tycker faktiskt att du borde knäcka den blandrasen på mitten.
- Varför ger du honom inte en chans?
- Ser du det här ärret? För att jag gifte mig med dig och skar in dig.
- Du hade kunnat dö mindre och älska mig mer.
- Du hade kunnat älska mig mindre och döda mig mer.
- Va?
- Du hörde mig.
- Jag har räddat dig i sex år varför skulle... Du överväger att lämna mig?
- Jag överväger att få dig att lämna mig.
- Jag vet, det var så jag fångade dig, du är byte och jag är rovdjur.
- Fånga mig en sista gång.
- Jag älskar dig.
- Om kärlek någonsin vore tillräckligt så hade jag inte varit döende, hade jag.
- Dö inte.
- Du har stulit från mig, du har ljugit för mig, du har bedragit mig, du har utpressat mig, du har mutat mig, du har sexuellt trakasserat mig med djur, vad är fel med dig? Men det värsta du kan göra är att låta mig dö långsamt för du vet, gå ingenstans jag talar med dig, du vet vilka två val du har. Älska mig våldsamt eller ersätt mig fridfullt.
- Det dummaste du någonsin har sagt. Det är som att du sätter kniven i min hand.
- Fungerar det?
- Med risk att låta oartig, jag har fantiserat om det ända sen du och din blodhosta. Den enda anledningen att jag har låtit bli är att jag vill ge dig chansen att veta hur det känns att rädda sig själv. Det hade klätt dig att uppleva det.
- Det hade klätt mig att bli upphängd som trofé i ditt framtida hem.


- Vi pratar om det. Vi pratar verkligen om det. Varsågod, din masochistiska jude. Jag tänker skära ut ditt hjärta och äta upp det så att vi förenas för alltid i min kropp som kompensation för att du inte ger mig avkomma. Jag tänker göra smycken av dina ben. Jag tänker bränna ditt innanmäte för att jag tycker om eld. Jag tänker begrava din aska för att jag tycker om jord. Jag tänker stoppa upp dig och inreda mitt framtida hem med dig för att jag är fullständigt besatt av dig. Om du är missnöjd med mina planer så är det här ett utmärkt tillfälle att uttrycka ditt missnöje. Ät den här kycklingsoppan, ska jag behöva göda dig också?


- Om du tycker att jag är misslyckad så gör det dig misslyckad att stanna med mig.
- Varför tror du att jag är arg?
- För att du inte kan rädda mig.
- Jag väntar på att du ska rädda själv. Du har rätt. Det är en misslyckad väntan.
- Du lovade mig en livstid.
- Vilket innebär att i vilket fall som helst så bryter jag inget löfte...
- Nu går det upp ljus för dig.
- Jag hade saknat dig.
- Saknar du inte mig redan?
- Du kommer att gå miste om saker.
- Går jag inte miste om saker redan?
- Vi är rätt för varandra.
- Varför berättar du då alltid vad som är fel med mig?
- Jag dras in i din bestraffning av dig själv. Förlåt. Nej, du borde säga förlåt.
- Rädda dig själv medan du kan. Gör mig den tjänsten, muchacha.
- MAN ÄLSKAR INTE NÅGON SÅ LÄNGE OCH SEN DÖR!
- Såja, släpp ut det...
- HUR VÅGAR DU ÖVERGE DIN KVINNA!
- Akta glasen, jag vet att du tycker om glasen, du ärver allt förresten...
- HUR VÅGAR DU BESTRAFFA MIG FÖR DITT MORD! PENDEJO! DU BLIR INTE EN BÄTTRE MAN MEN JAG BLIR EN SÄMRE KVINNA! HUR VÅGAR DU OFFRA MIG! JAG ÄR VÄRDEFULL! DU ÄR VÄRDELÖS! SLUTA SLÖSA VÅRA LIV OCH DÖ EN GÅNG FÖR ALLA!
- Lova mig att hitta hem...
- JAG SKA HITTA HEM OCH JAG SKA RÄDDA VÄRLDEN OCH OM DU VILL BEVITTNA DET SÅ ÄR DET HÄR DIN SISTA CHANS! SÄG DET! SÄG ATT DU VILL BEVITTNA DET!
- Jag...vill...dö...
- JUDISK SKULD VARE MED DIG! FARVÄL!

- Han ritade.
- Vem?
- Allt han ritade involverade mig. Allt han ritade inspirerade mig. En vacker cirkel.
- Är du uttorkad? Jag har vatten.
- Tanken slog mig när jag såg dig rita. Att han kommer aldrig rita igen. Det finns bilder som han aldrig kommer rita. Förstår du? Ödet vill ha det så. Och jag? Får inte jag vilja? Jävla konstnärer. Jag hatar er. Ni är aldrig lika bra som honom.
- Så varför söker du oss?
- Söker? Jag flyr! Jag galopperar genom öknen för att inte fastna med en av er!
- Jag råder dig att ta det lugnt under värmeböljan. Drick det här vattnet.
- Ta det lugnt? Min man är död!
- Vad hände?
- Jag satte en kniv i honom, det är vad som hände!
- För sista gången, sätt dig i skuggan och drick det här vattnet.
- Försöker du förgifta mig? Jag har eget vatten. Tror du en kvinna färdas ensam genom öknen utan vatten? Ett ögonblick. Sätt dig ner och var tyst.
- Vill du prata?
- Nej, jag vill sitta här och drunkna i dina ögon. Vad tror du? Det är klart jag vill prata. Jag har vrede. Eller skuld. Hur skiljer jag dem åt?
- Vrede är en naturlig reaktion på förlust. Skuld är en naturlig reaktion på mord.
- Han bad mig.
- Nåväl, självmord.


- Han ville leva med mig men istället dog han med mig. Vilken misslyckad man. Men den bästa jävla konstnären jag någonsin mött. Det är något med honom. Jag kommer tillbringa ett helt liv med att komma på vad. Något som når mig överallt på platser som jag inte är medveten om. Något som tvingar mig att utvecklas. Något som hade kunnat bli ett äktenskap. Hade kunnat bli. Vi var hypotetiska. Som att vi var på affärsmöte och skrev idéer på papper och rev sönder papperna. Den hypotetiska mannen i mina drömmar. Vet du vad? Drömmar sätter inte mat på bordet. Drömmar bygger inte ett hus att bo i. Drömmar är bara vackra i konst. Varför tittar du på mig sådär? Vill du para dig? I så fall går jag.


- Du är den mest intressanta människan jag någonsin mött.
- Du lever med djur. Kanske djur är mer intressanta.
- Mer intressanta än alla utom dig.
- Sluta smickra mig.
- Sluta försvara dig.
- Jag tycker inte om din konst. Den är för verklig.
- Jag tycker inte om dina dadlar. De är för söta.
- Vad vet du om dadlar, europé. Ni duger bara till arbete och parning.
- Så din man var europé.
- Européer är inte tillräckligt andliga. Asiater är inte tillräckligt passionerade. Afrikaner är inte tillräckligt jämställda. Amerikaner är inte ens människor. Varför har jag levt med människor? Jag lever hellre med djur. De är inte idioter.
- Jag har levt med en kvinna. Hon lämnade mig för en rik man. Sen dess har jag levt med djur och konst.
- Ett utmärkt val, min herre. Ett utmärkt val. Kan jag få en get?
- En hel get?
- Eller två halva.
- Det räcker till en hel familj.
- Jag är hungrig och jag är arg och jag ska ha en get.
- Hur ska du mata både en häst och en get?
- Med mat som du ger mig. Och vatten!
- Det är väldigt mycket vatten.
- Det är väldigt mycket inte ditt problem.
- Jag erbjuder dig att stanna här hur länge du vill. Naturligtvis får du en get men jag råder dig att bara färdas med ett av djuren. Och jag vill ha något i utbyte.
- Försök inget med mig, jag kan slåss.
- Jag ser hur du rör dig, du kan även dansa.
- Det stämmer.
- Jag vill dansa med dig.
- Varför?
- Varför vill du ha en get?
- Jag känner för det.
- Jag känner för att dansa.
- Om du känner på mig så säg farväl till dina händer.
- Jag är spansk. Dansa flamenco med mig.
- Det är ingen pardans.
- Precis. Ingen kroppskontakt.
- Då vill jag ha den svarta geten.
- Varsågod. Men den är vild.
- Jag vet. Det är precis därför.

Universum skickade mig en före detta munk som jag drack te med. Två koppar. Långsamt. Hans medvetande var långsamt. Med honom saktade jag ner. Med honom andades jag. Med honom klädde jag av mig ytterkläder, försvar, rädsla, vrede. Med honom öppnade jag ögonen och hade bara en känsla kvar. Det händer aldrig. Men det hände. Jag kände att jag vill veta vart jag ska. Eller om universum skickar mig ledtrådar som att jag är ett streck på en skattkarta. Och i så fall, vad är skatten? Att förstå mig själv bättre? Att förstå människorna bättre? Att förstå världen bättre? Att inte förstå bättre men göra gott och känna kärlek? Följer jag rätt ledtrådar? Finns det mer kärlek nu? I så fall, fortsätt. Universum vill att jag är själv nu. Universum tar från mig vad jag inte vet att jag inte behöver. Universum ger till mig vad jag inte vet att jag behöver. Jag vet inte men kroppen vet. Det är därför den är avslappnad nu. Det är därför jag känner energin från allt som lever igen. Det är därför jag vaknar med nyfikenhet igen. Det är därför mardrömmarna där alla dör har blivit drömmar där jag räddar mig själv och sen alla andra.


Han talade om vrede. Han talade om balansen mellan att fullt uttrycka vrede och fullt undertrycka vrede. Fullt uttryckt vrede tar plats där kärlek borde finnas. Fullt undertryckt vrede ger plats åt inåtvänd vrede där inåtvänd kärlek borde finnas. Balansen består i att erkänna dess existens och varför. Utan skuld. Utan skam. Det är rättvist både mot dig och mot den som har orsakat din vrede. Livet kommer alltid orsaka dig vrede. Om du är artig och har tålamod tills det går över så kommer du leva med mindre kärlek än vad du förtjänar. Mycket mindre. Och du kommer fråga dig varför. Och du kommer skylla på andra. Och andra kommer skylla på dig. Och du kommer behöva tröst. Och tröst kommer lämna dig tom. Inget kan stanna i dig om du inte är avslappnad och medveten. Bli medveten.


Han talade om två budskap i kommunikation. Antingen med kärlek eller med önskan om kärlek. Det följde mig hela kvällen och jag kunde inte sova. Jag låg och stirrade på natthimlen. Min hud gjorde ont av att inte bli berörd av dig. Mitt hjärta klagade genom att slå hårdare. Det fanns en vacker östra Medelhavet man med munken. Vi förde ett helt samtal bara med kroppsspråk. När jag stod för nära så kände jag honom pulsera. Jag tror jag hade kunnat. Du vet. Bara mata mig. Bara värma mig. Bara hålla om mig med starka armar och det är fortfarande inte du. Bara ett kryss på kartan som aldrig leder till en skatt. Jag tror jag hade kunnat men jag ville inte gå tillbaka själv. Innan gick jag i alla fall tillbaka till dig och du är varm. Var varm. Imperfekt. Nu är det bara jag och natthimlen. Jag somnar med minnen och vaknar med djur.

Jag har aldrig haft en häst förr. Haft som sällskap. Bara mitt sällskap. Jag och en häst och solen i ryggen och våra skuggor. Det spelar egentligen ingen roll. Häst eller dromedar. Men jag kände för att galoppera och den är så vacker och han bytte gärna. Den är svart och smal och påminner om Adrian. Jag är rädd att han hittar mig för då kommer vi para oss och då måste jag ta hand om honom och då blir det samma sak som jag flyr från. Eller flyr till. Vad flyr jag till? Ett liv med sysselsättning? Ett liv utan relationer? Jag besöker många hem och därmed många hjärtan men jag har gjort det till en princip att inte stanna längre än en fullmåne. Kärlek i mitt hjärta orsakar kärlek i deras hjärtan och de misstar det för något personligt och känner sig avvisade när jag går istället för att känna sig tacksamma och sprida kärlek vidare. Och det är alltid någon som vill para sig. Och det är alltid någon som vill bli omvårdad. Och det är alltid någon som har tid och lust att slåss. Och inget spelar någon roll sen du dog utom att hålla löftet och lyssna på dig. I tystnaden hör jag allt som du någonsin har sagt. Det kommer lite i taget när jag minst anar det. Imorse flög falken iväg och jag började gråta för det är allt jag har från Adrian. Jag hörde, jag kände, dig säga att ett slut är en början. Falken kom tillbaka med en död räv. Jag bestämde mig för att inte gråta.


Det blåser mindre men tillräckligt för att svalka i värmen. Jag har tagit på mig hatten för att skydda mot solen och ponchon ifall jag skulle möta någon. Tyvärr minns jag att vi skulle rida till vår smekmånad efter att vi gift oss. Tyvärr minns jag att du skulle spela vaggvisor för mig. Tyvärr minns jag att jag skulle dansa för dig. Tyvärr besöker minnen mig trots att jag har låst dörren och spikat fast dörren men de bryter sig in och springer runt som idioter. Tyvärr besöker drömmar mig och det är ännu värre. Vad vi HAR gjort är vackert och minnesvärt. Vad vi INTE har gjort är svårare att släppa än att släppa dig. Du har det bra någonstans. Jag har det bra någonstans. Ofullbordade drömmar har inte hört nyheten än. Det kommer ta tid. Det är lugnt. Jag är i en öken. Det finns tid.

Jag vaknar av att en levande skorpion drar den döda skorpionen över min fot. Min första tanke är vad är syftet med det här. Min andra tanke är stjäl inte från mig. Jag tar tillbaka min trofé och skorpionen rusar iväg österut mot solen. Min tredje tanke är att jag ska västerut. Männen säger gå inte västerut det blir storm. Männen säger gå inte ensam du är svag. Männen säger du behöver någon av oss som tar hand om dig. Rahim marockanen ler bakom svarta lockar. Luis senegalesen sträcker på sig och har alldeles bedårande axlar. Adrian blandrasen ser avvisande ut men jag hade valt honom för han är den enda som vågar slåss med mig. Dessutom har han sneda hypnotiserande ögon och fint rakt skägg som ingen annan. Jag har flätat det och bundit med silvertråd som passar till hans mörkblåa ögon. Han hämtar sin falk och ger den till mig. Jag säger att han kommer sakna den. Han säger att jag behöver den mer. Han tar tag i min haka, inte ömt, och säger att jag ska minnas vad han har lärt mig. Jag sätter falken på min kamel och smeker hans nacke. Han avdunstar. Jag hör outtalade frågor falla på oss. Jag drar honom till mig och luktar på hans hals. Mynta. Han andas tungt. Jag kysser hans tesmakande mjuka hud med en hand i hans raka glänsande hår och den andra på hans ländrygg. Han skjuts framåt och jag skjuts bakåt och jag ser bara hälften av männen men det jag ser räcker. De vet inte om det är fel. Någon fingrar på sitt radband och välsignar oss. Jag ser på Adrian som kämpar emot att kyssa mig. Jag ser på Rahim som håller på att brinna upp. Jag ser på Luis som gör en uppmanande gest. Jag ser på falken på väskan och jag börjar glöda. Jag tänker på skorpionen i väskan och jag brinner upp. Jag kysser hans kinder och knuffar bort honom. Han ser knivhuggen ut. Jag lägger en hand på mitt hjärta. Han biter sig hårt i läppen. Rahim sliter sitt hår. Jag säger förstår ni nu varför jag inte kan gå med er? En gemensam suck och hänryckta fraser och Rahims frieri. Jag vinkar farväl och tar upp en tärning ur fickan och kastar den på Adrian. Han kommer att förstå. Jag går västerut utan att vända mig om.


Det blir storm. Falken är förvånansvärt lugn tills jag börjar prata med den. Då blir den sällskaplig och sätter sig på min axel. Det gör ont så jag sätter tillbaka den på väskan. Jag förstår inte varför jag behöver manligt sällskap för att det blåser? Det slutar blåsa i skymningen när jag ser en eld och ett tält. Jag sätter mig vid elden och en europeisk man kommer ut med te serverat i porslin. Gammalt brittiskt porslin. Min nyfikenhet kommer till uttryck.

- Jag uppskattar din gästfrihet. Ditt porslin är vackert, min herre.
- Det tillhörde min mormor.
- Åh?
- Jag är intresserad av saker med en historia.
- Saker ges en historia.
- Väl talat, min dam. Var är din man?
- Begraven under en palm.
- Det låter som ett säker plats i den här stormen. Ursäkta mitt tal, jag beklagar naturligtvis sorgen. Röker du?
- Ikväll gör jag.
- Vilken smak föredrar du?
- Vindruva.
- Bra, då tänder jag kanel. Du måste smaka något nytt, min dam.
- Den här stormen, är den stor?
- Några dagar, högst tre, det är absolut ingen fara.
- Jag tänkte väl det. Männen varnade mig.
- Män varnar alltid kvinnor för sedan att erbjuda dem beskydd.
- Beskydd i form av försvagande.
- En svag kvinna är en tillgänglig kvinna. Men du gick?
- Jag gick.
- Låt mig gissa, du ville smaka på någon?
- Min herre, det är en opassande fråga.
- När tillfället kom så kunde du inte. Eller snarare, du kunde men du kände inget.
- Tro mig, jag kände något.
- Du kände otillräcklighet.
- Från honom.
- Något litet.
- För rak näsa.
- Precis. Brukar du...?
- Jag sätter kryss på kartan.
- En liten erövrare.
- Jag trodde att jag ville ha andra. Men jag ville vara själv. Så jag gick.
- Och du gick i en storm.
- Och jag gick i en storm.
- Ursäkta mig, har du någon destination?
- Dakar. Jag har hört väl om den staden.
- Har du aldrig varit i Dakar? Du har mycket kvar att leva, min dam.
- Jag fortsätter söderut längs västra Afrikas kust, har du någon aning om hur vacker kultur de har, deras träslag, deras keramik, deras trummor? Var snäll och fyll på mitt te. Jag stannar när jag hittar något att lära mig. Och sen, vad gör jag sen? Jag lär ut. Jag ska bli lärare.
- Jag var lärare. Jag lämnade mitt liv för att bli musiker. Jag ska till Bamako och spela gitarr.
- Din kvinna?
- Hon tycker att jag är dum i huvudet.
- Vad tycker du om henne?
- Jag tycker att hon är alldeles underbar men jag vill aldrig se henne igen.
- Åh, jag vet precis hur det känns. Ursäkta mig, har du kött?
- Jag har stora kvantiteter av kyckling. Har du frukt?
- Jag har stora kvantiteter av dadlar. Ska vi?
- Jag väntade på att du skulle fråga. Du är välkommen in.
- Efter dig, min herre.

Efter allt som har hänt så är Dark Walk fortfarande sommarens låt. Den säger allt och den har inte ens text. Den får mig att vilja flyga iväg. Den får mig att vilja skratta. Den får mig att vilja säga nej när det behövs och ja när det behövs. Den låter som det känns när fötter och höfter och axlar och händer synksoniserar. Den låter som en roterande tärning i luften. Den låter som glödande kol. Jag har bara två lägen. Brinnande eller glödande. Missta inte min glöd för aska. Jag är inte lättantändlig men jag är svårsläckt. Vatten släcker inte mig. Luft släcker inte mig. Bara jord släcker mig. Och när jorden blottar mig för himlen så glöder jag.

- You know, five years ago. If I had to make a list of impossible things that could never happen, you performing a coupe de grace on me by busting a cap in my crown would've been right at the top of the list. I'd have been wrong, wouldn't I?

- I'm sorry, was that a question? Of impossible things that could never happen, yes, in this instance you would've been wrong.

- Well?

- When you never come back, I naturally assumed Lisa Wong or somebody else had killed you. Oh, and for the record, letting somebody think somebody they love is dead when they're not is quite cruel. I mourned you for three months. And in the third month of mourning you, I tracked you down. I wasn't trying to track you down. I was trying to track down the fucking assholes I thought killed you. So I find you. And what do I find? Not only are you not dead. You're getting married to some fucking jerk and you're pregnant. I overreacted.

- You overreacted? Is that your explanation?

- I didn't say I was gonna explain myself. I said I was gonna tell you the truth. But if that's too cryptic, let's get literal. I'm a killer. A murdering bastard, you know that. And there are consequences to breaking the heart of a murdering bastard. You experienced some of them. Was my reaction really that surprising?

- Yes it was. Could you do what you did? Of course you could. But I never thought you would or could do that to me.

- I'm really sorry Kiddo but you thought wrong.

- You and I have unfinished business.

- Baby, you aint kidding.





- Pai Mei taught you the five point palm exploding heart technique?

- Of course he did.

- Why didn't you tell me?

- I don't know. Because I'm a bad person.

- No, you're not a bad person. You're a terrific person. You're my favourite person. But every once in a while you can be a real cunt.





- How do I look?

- You look ready.

Jag vaknade igår på kvällen för jag har gjort för mycket och sovit för lite och denna veckan får jag ta det lugnt. Jag mår bra. Jag städade mitt rum och hörde av mig till släktingar och välsignade månaden av fred kallad Ramadan. Vad står det i tidningen? Vänster-extremister bråkade med poliser på första dagen av Ramadan. Någonstans där många firar det. Och blev bortkörda. De och höger-extremister gör mig arg för de använder våld och får aldrig som de vill och varken kommunism eller fascism fungerar så de behöver massage och lobotomi allihopa. Men det är inte min huvudvärk. Tills jag precis läste att en bankomat sprängdes i stan inatt. Allt detta våld. Folk skjuter varandra mitt på dan mitt i stan. Barn rånar varandra. Vuxna säger jävla barn och ofta har de rätt. Svenskar säger jävla invandrare och ofta har de rätt. Muslimer säger jävla amerikanisering och de har fullständigt rätt. Tänk er då lite av varje. Unga invandrade amerikaniserade traumatiserade män, när är det någonsin kvinnor? Jag kan ge dem en miljon bättre saker att göra.


Är jag fel person att tala? Har jag också varit där? Gått över gränsen? Sålt mitt samvete? Inte en enda gång kändes det rätt. Det bara fick dagarna att gå. Orsaka bränder. Memorisera fiender. Få vad jag trodde att jag ville ha. Gå och lägga mig med död blick och inget leende och inte bry mig om jag vaknar igen. Jag vaknade och överlevde och medan man förstör sig själv och andra så undrar man vad mer det finns. Små ögonblick. Morgonfamiljer med hund. Gamla par som matar fåglar. Avund och vrede och våld som omöjliggör kärlek och någon slags stress att jag måste vidare för ingenstans är hemma och tjänster och gentjänster och vänner lika säkra som vinden och älskare som misslyckades med att göra mig gullig och jag orkade inte fullfölja den obligatoriska frukosten för jag var rastlös och gravt ointresserad av vederbörande så jag tog deras mat och sa hejdå jag ringer inte dig och de ringde mig i ett par månader som att gången tid skulle göra mig plötsligt intresserad och vad som gjorde mig mest arg var att jag inte kände något.


Så jag är glad att jag har kärlek som omöjliggör våld. Och jag är glad att jag har fått göra allt det som jag trodde var reserverat för andra. Fira saker med folk. Resa utan att nödvändigtvis fly. Finna mening i aktiviteter istället för att finna meningslöshet i vrede baserad på rädsla. Rädd för att inte kunna känna. Rädd för att inte kunna tänka. Rädd för att inte kunna vara. Rädd för vad jag var. Rädd för vad jag gjorde. Rädd för tystnad. Rädd för ord. Idiotiskt slöseri av kraft. Jag varken förnekar eller romantiserar mitt förflutna. Det har hänt och jag har lärt mig saker och nu är nu. Men ibland blir det uppenbart när jag ser mig själv i en ung kille och det finns inget jag kan säga för att få honom att förstå för jag håller i böcker och han håller i vapen och det enda jag vill är att klappa hans vackra huvud men han kan skjuta mig i benet så jag lämnar honom och vill inte läsa tidningen mer för jag cyklar runt i en grönskande småstad medan betongen blöder och jag blir kallad gangsta bitch fast jag har fredsmärken på mina solglasögon och lyssnar på P.O.D. I feel so alive men får man det för rapmetal är död eller måste jag växa upp och bli sambo och bära kläder från Zara och skor från Bianco och aldrig någonsin solglasögon när solen inte skiner haha varför skulle jag göra det och gå hem när det regnar och sola när solen skiner och dricka latte med andra vuxna och sucka åt tidningen.

Ja jag bloggar för mycket varför inte umgås med folk istället men liksom ingen har nåt gemensamt med mig så vad jag gör är att jag går till ställen själv och umgås med folk där typ hälften av gångerna är de inbjudande och det tar slut när det tar slut och då går jag vidare och ser vart jag hamnar för jag lever i nuet och det fungerar alldeles utmärkt och jag mår som bäst när jag skiter i igår och imorgon. Anyways. Jag tröstar mig med en ryss som påminner mig om honom. Det gör mig nostalgisk. Jag kan inte låta bli. Men helt ärligt så är ingen tröst någonsin större än saknaden. Jag använder humor och kreativitet och motion för att glömma att mitt hjärta har träningsvärk. Om jag gör bra saker så kanske han älskar mig tillräckligt för att överleva. Han kanske glömmer vara svartsjuk. Han kanske glömmer hata världen. Han kanske glömmer vad han har gjort. Han kanske glömmer straffa sig själv. Han kanske glömmer dö.


Min åsikt om...


Azhar Usman: An hour of awesome. "A Wednesday evening and this place is full. Are all of you unemployed? Why are you applauding that? Are you applauding your unemployment? We're poor! Yeah!" // "He looks so Arabic even I'm scared of him. Why are you applauding that? You should be scared. He could kill you. The festival killer. It's funny because I'm completely serious." // "What I hate about voicemail is that you can leave a regular voicemail or an urgent voicemail. Who leaves an urgent voicemail? Aren't there better ways to leave an urgent message? Click, hi I just called to say that Bob is drowning in your pool, click." // "Your name is John? How do you pronounce that? Can I call you Yahya?"

Har det hänt dig att du trodde att du saknade någon men kom på att det är någon annan du saknar och precis då ringer någon annan och efter sex års uttryckande av kärlek så förstår han fortfarande inte och det gör mig så arg att om jag inte går och tränar så fort mitt kaffe är uppdrucket så kommer jag slå ihjäl någon så jag tänkte börja styrketräna faktiskt det hjälpte mig sist jag nästan slog ihjäl någon och det finns inga adjektiv som uttrycker hur trött jag är på att umgås med alla utom honom för han är universum och de flesta andra är svarta hål och det räcker inte med en livstid för honom att förstå så jag kommer stå framför hans grav och skrika åt honom att det kunde varit du som jag ska gå och äta med VARFÖR KAN DU INTE BARA ÄLSKA MIG OCH INTE DÖ. En del av mig vill döda honom. En del av mig vill kidnappa honom och åka till Mexico. En del av mig vill bara skrika rakt ut i himlen utan att forma ord. Idag blir det hårdrock i hörlurarna. Och jag tänker sjunga med.
Våga bara tuta på mig. Våga bara.

 Vilken jävla måndag. Ingen ville med ut, de jag träffade ute skulle hem för det regnade (jag pallar inte med folk som är rädda för regn), mannen med den obscent stora tuban (sousaphone) hade bråttom hem (avvisad av en musiker? moi?), baristan hade bråttom hem (inte ens baristan?!), unga hiphopare dissade mig och jag fattar fortfarande inte varför, det enda bra på hela dagen var att någon speciell, den mest speciella ringde mig och var alldeles underbar. Sen hade vi en date. En liten. Jag kände mig som 15 och fnissade. Det är något med honom. Han är miserabel och olaglig och hatar världen men han får mig att fnissa. Jag har börjat bli utbjuden igen. Jag tycker om det för de vet att de inte kommer få nåt. Men visst, chillaxa med mig, imponera på mig, gör vad ni vill. Jag är frisk och glad och sällskaplig. Och tillbaka i leken. Jag skriver, jag dansar, jag umgås schizofrent med rappare och folkdansare och hårdrockare, jag blir dissad av barn med randiga glasögon, jag blir utbjuden av äldre män. Världens ordning är återställd. Utom att jag vägrar ge upp mina baggy jeans och hoodtröjor. Vill du se mig i klänning så gift dig med mig. Typ. Jag är inte den snygga tjejen man kallar på. Det är jag som kallar. Och jag råkar ha någon att kalla på. Men vi har saker att göööraaa och jag måste ha tååålaaamoood och varför är jag så keeelsjuuuk. Vem vill kramas? Ring mig.


Min åsikt om...

 

Leslie: Jag är inget fan men jo han är bra. Jag gillar Låt mig njuta och Feber.

Danjah: Han sjunger bra, han rappar bra, mycket bra mannen. Tack för ikväll.

Hiphop publik: Varför så stela? Varför sån märkeshysteri? Varför så wanksta?

Jazztält: IS THE SHIT! Jag är kär i den obscent stora tuban! Varför så tomt tält?

Folkmusik på Gustav: Jag såg världens bästa dansare ikväll *googlar* Barthelot Ekeme från Kamerun. Nästan ingen där, det regnade, bara jag och mina stora häpnadsväckta ögon. Vilken vacker man. Vilka vackra rörelser. Vilken vacker musik. Jag älskar min kontinent.

Polsk rödbetssoppa: Ska jag? För någon speciell? Ja, det ska jag. Men isåfall borde jag även äta ungersk langos, jugoslavisk cevapcici, holländsk poffertjes och amerikansk donut. Vilket jag inte kommer göra. Bara rödbetor för min lila älskling. Passande låt jag valde idag va?